Folkhemsarkitektur

Den första maj 1945 kom äntligen beskedet: Freden var ett faktum! Det Andra världskriget hade skördat många offer och stora delar av Europa låg i grus och aska. Sverige hade dock klarat sig och vi kunde snabbt återgå till vardagen. Här stod vi med våra maskiner, vår malm och vår skog. Snabbt kom vi igång igen och med lätthet sprang vi om våra konkurrenter på världsmarknaden. Tack vare framgångarna kunde vi äntligen bygga det folkhem vi drömt om sedan 1930-talet.

Sverige började reformeras. Vi fick bättre pensioner, barnbidrag, sjukförsäkringar, fria skolmåltider med mera samtidigt som det generella välståndet ökade i rasande fart. Vi fick också rätt till en tre veckors semester då vi gärna reste land och rike runt med bil eller tåg. Vi började även resa till andra och varmare länder. 1955 landade det första svenska chartrade flygplanet på Mallorca.

Framförallt i städerna fanns det gott om arbetstillfällen, och flyttlassen från landsbygd till stad gick täta. Detta innebar också att trycket på bostäderna blev allt starkare. Nu hade man råd att bo större och bättre, men tillgången på lediga lägenheter var knapp. Bostadsfrågan, det vill säga bostadsbrist och trångboddhet, kom att bli en av efterkrigstidens största politiska frågor.

Bostadspolitiken kom också att bli en hörnsten i byggandet av folkhemmet. Tanken var att alla skulle bo bra, och detta skulle realiseras genom att samhället tog ett större ansvar för bostadsproduktionen. Mot slutet av fyrtiotalet drogs riktlinjerna upp. Staten gav subventioner och förmånliga lån till bostadsbyggande vilka kommunerna i sin tur portionerade ut till framförallt kommunala och kooperativa byggherrar.

Då de som utformade politiken ansåg att två till tre rum och kök var den standard man borde uppnå blev flerfamiljshuset lösningen på bostadsfrågan. Enfamiljshuset betraktades nämligen som oekonomiskt. Därmed uppstod den något paradoxala situationen att Sverige, ett av Europas mest glesbefolkade länder, hade den största produktionen av flerfamiljshus

Vid slutet av fyrtiotalet byggdes husen fortfarande som fristående lameller, men med tiden kom det att bli allt mer vanligt att gruppera husen kring halvslutna grönskande gårdar som var öppna mot söder. Även punkthusen, det vill säga fristående hus med flera våningar, började slå igenom. Fasaderna spritputsades i regel i mustiga färger, men även tegelfasader förekommer.

Efter Andra Världskriget slog grannskapsenheten igenom och blev en dominerande planeringsprincip för de nya stadsdelarna. Tanken var att stadsdelarna skulle utgöra från varandra klart avskiljda ”grannskapsenheter” som var relativt självförsörjda på social, kommersiell och kulturell service. i många stadsdelar uppfördes centrumanläggningar med butiker, biograf, samlingslokaler med mera. Tanken bakom grannskapsplaneringen var dels att göra stadsdelarna trivsammare, dels att skapa den gruppgemenskap som tidens sociologer menade kunde utgöra en motvikt till de destruktiva massrörelser man sett breda ut sig i Europa under det mörka 1930-talet.

Landshövdingehus

Den snabba befolkningstillväxten skapade en väldig bostadsbrist. Situationen var särskilt allvarlig bland arbetarhushållen, vilka ofta fick tränga in sig i fuktiga källarutrymmen, små vindar eller slarvigt ihopsnickrade hyreskaserner. Läkare och andra som kom i kontakt med denna nöd reagerade. Inför stadens myndigheter påtalade de bostadseländets skuld när det gällde tyfus och andra epidemier som härjade i staden. Vidare menade man att de dåliga bostäderna hade en negativ inverkan på arbetarnas leverne och moral
Läs mer

Tjugotalsklassicism

Med kooperativa bostadsföreningar som byggherrar fanns nu möjligheten att planlägga hela kvarter i ett sammanhang istället för ett hus i taget. Samtidigt blev den goda bostadens utformning en viktig fråga i hela samhället och en utredning gjordes: ”Praktiska och hygieniska bostäder”. Husen byggdes ofta under stor prispress men med stor omsorg om material och utformning.

Läs mer

Nationalromantik

Under början av 1910-talet avlöstes jugendepoken av nationalromantiken. Trots detta förekommer de båda stilarna tillsammans i flera fasader. Det spända politiska läget inför första världskriget ledde till en nationell samling i många länder i Europa. Arkitekturen i Sverige influerades av äldre inhemsk byggtradition med viss inspiration från Danmark och Tyskland.
Läs mer

Jugend

Kring förra sekelskiftet introducerades den stil som i Sverige kom att kallas Jugend, efter det tyska ordet för ungdom. Namnet signalerade den känsla av uppbrytande, radikal förnyelse och ungdomlig friskhet som företrädarna för denna floralt inspirerade stilriktning ville förmedla. Arkitekter och formgivare hade tröttnat på nybarock, nyrokoko och nyrenässans och Jugend kom som en motreaktion.

Läs mer

1800-talet

Stilen är i stort det samma som Frankrikes Empir. Arkitekturen är enkel och klassicistisk med symetriska fasader. Karl Johansstilen blev populär över hela Sverige eftersom den lämpade sig väl för träbyggande. De finare timmerbyggnaderna kläddes under perioden med slät panel och målades i milda kulörer som grått, gult eller svagt mossgrönt. Stenbyggnaderna slätputsades och sockelvåningen rusticerades och målades för att efterlikna sten.

Läs mer

Funkis

Den 16 maj 1930 slogs dörrarna upp för Stockholmsutställningen där det senaste inom arkitektur och inredning visades upp. Utställningen förebådade en ny tid – en tid för ett modernt livsmönster, för nya vanor. En tid för stålrörsmöbler, rostfria diskbänkar, neonljus, varor som gick att stapla, butiker med glasade diskar med mera.

Läs mer

Sekelskiftesstil

Byggnadens uttryck skulle vara enklare och fasaden var ofta av natursten, eller tegel. Även dekorationer utgjordes av natursten, eller grå cement för att efterlikna sten. Ljust putsade och stenimiterande fasader förekom också, de var grovt spritputsade med dekorationer av slätputs i samma kulör. Ju högre standard ett hus hade desto mer dekorerad var fasaden.

Läs mer