Landshövdingehus 

Den snabba befolkningstillväxten skapade en väldig bostadsbrist. Situationen var särskilt allvarlig bland arbetarhushållen, vilka ofta fick tränga in sig i fuktiga källarutrymmen, små vindar eller slarvigt ihopsnickrade hyreskaserner. Läkare och andra som kom i kontakt med denna nöd reagerade. Inför stadens myndigheter påtalade de bostadseländets skuld när det gällde tyfus och andra epidemier som härjade i staden. Vidare menade man att de dåliga bostäderna hade en negativ inverkan på arbetarnas leverne och moral

En annan ansats för att komma till bukt med bostadseländet bland arbetarna var den byggnadsförening som bildades på initiativ av snickaren Johannes Nilsson 1872. Våren 1874 hade föreningen samlat ihop så pass mycket pengar att de kunde köpa loss ett antal tomter i Landala. Hösten samma år lämnade Nilsson in en ansökan till byggnadsnämnden för att få uppföra två fastigheter, vilka hade den egenheten att källarens bjälklag hade höjts helt över marken. Resterande våningar var utförda i trä.

Nämnden avslog dock ansökan. De menade att det rörde sig om stenhus med påbyggda våningar av trä, och sådana hus skulle likställas med trähus. Byggnadsföreningens hus var sålunda att betrakta som trähus i tre våningar, vilka sedan 1855 hade varit olagliga att uppföra på grund av brandrisken. Nämnden hade emellertid inte varit fullt eniga i beslutet. Två av herrarna hade reserverat sig med motiveringen att stendelen utgjorde en förhöjd källare. Enligt dem var husen trähus i två våningar uppförda ovanpå en källarvåning ovan mark.

Byggnadsföreningen överklagade och fick rätt hos Länsstyrelsen, vilka rev upp byggnadsförbudet. 1876 kunde föreningen påbörja byggandet av det som skulle bli kvarteret Ananasen i södra Annedal. Med tiden skulle det bli 24 hus med två trävåningar ovanpå en bottenvåning av fogstruket tegel. Varje gång byggnadsnämnden avslog bygglovsansökningar för sådana hustyper rev länsstyrelsen upp dem. Här har vi förmodligen bakgrunden till hustypens namn. Landshövdingehusen har helt enkelt blivit uppkallade efter Länsstyrelsens chef, det vill säga landshövdingen.

Landshövdingehusen slog snart igenom i byggnadsbranschen. 1895 blev hustypen laglig, vilket innebar att byggherrarna nu slapp gå omvägen via ett avslag från byggnadsnämnden.

Med tiden kom landshövdingehuslägenheterna att bli arbetarbostaden framför alla andra i Göteborg. Vid början av 1940-talet bodde nästan hälften av alla göteborgare i ett landshövdingehus.