Utställningen förebådade en ny tid – en tid för ett modernt livsmönster, för nya vanor. En tid för stålrörsmöbler, rostfria diskbänkar, neonljus, varor som gick att stapla, butiker med glasade diskar med mera. Stockholmsutställningens programförklaring var tydlig. Det som var praktiskt var också vackert, det ändamålsenliga var också det sköna. En möbels utseende skulle underordnas behovet. Den skulle först och främst fylla sin uppgift på ett för användaren bekvämt sätt, samt vara möjlig att massproducera så att den var överkomlig för gemene man.

Utställningens bostadsavdelning rönte störst uppmärksamhet bland de över fyra miljoner besökarna. Ett tjugotal arkitekter hade bjudits in och efter deras ritningar hade sedan tio villor och 20 lägenheter byggts upp. Bostäderna visade upp nya idéer för planlösningar. Vardagsrummen skulle vara just var dags rum, och gjordes därmed rymliga. Köken var utformade efter sin specialfunktion och kallades beredningskök. Här skulle det bara lagas mat och därför saknade köken utrymme för matplats, istället fanns en matsal.

Funktionalismen inom arkitekturen brukar sägas sträcka sig från 1930 ända fram till 1950- talet, med avbrott i byggandet under Andra världskriget. Stilen var en rektion mot den täta stenstaden och förebilderna kom från Tyskland och Frankrike. Byggnadernas form kopplades samman med sociala krav om allas lika villkor. Utanför Sverige kallades byggnadsstilen för Modernism eller International style. Även stadsplaneringen påverkades av de nya tankarna, bostäder och arbetsplatser skulle nu skiljas åt och affärer placeras i centrumanläggningar. Bostadshusen var friliggande och deras placering anpassades till både väderstreck och terräng. Idealet var grönska och luftighet.

Tre typer av flerbostadshus uppfördes: smalhus, tjockhus och lamellhus. I smalhusen fanns små genomgående lägenheter medan lägenheterna i tjockhusen oftast var ensidiga. I punkthusen centrerades lägenheterna kring ett trapphus i mitten. Mellan husen fanns grönområden och lekplatser. Själva arkitekturen var under 1930-talet enkel och nyskapande, inledningsvis med fasader av puts i ljusa kulörer som vitt eller ljust gult. Husen var befriade från burspråk och "onödiga" ornament. Ledorden var enhetlighet och upprepning.

Under 1940-talet putsades fasaderna i mättade nyanser av brunt, grått eller gult. De kunde även vara av gult eller rött tegel. Färgerna var en rektion mot det tidigare decenniets kyligare funktionalism med ljusa fasader. 1950-talets fasader var än dovare med grov kalkputs i exempelvis brunröd, grågul eller grågrön. Under samma period börjar fasaderna också att dekoreras diskret med exempelvis mönstermurning kring entréer eller vita fönsteromfattningar av puts.

Under hela perioden görs entrépartier glasade med dörrparti i rostfritt stål eller fernissat trä. Ofta var hela trapphuset uppglasat. Fönstren låg i liv med fasaden och var rejält tilltagna, vilket möjliggjordes av det nya maskintillverkade fönsterglaset. Fönstersnickerierna målades vita eller i kraftigare kulör som grön.

Under 1950-talet målades fönstersnickerierna vita och fler fönstervariationer förekom som tvåluftsfönster med förskjuten mittpost eller sexkantiga fönster i trapphusen. Tillsammans med genomgående planlösning och husens placering skulle de stora fönstren ge maximalt med ljusinsläpp. En nymodighet var hörnfönster vilket förekom på finare hus. Även balkonger gick över hörn. Balkongfronter gjordes ofta i målad plåt, slät eller korrugerad, gärna i samma kulör som fönstersnickerierna.

På 1940- 50-talen återkom burspråken på fasaderna. Balkongfronter av plåt kunde förses med ett genombrutet parti framför en balkongdörr med glasad nederdel, detta för att skapa en siktlinje från bostaden och ner till marken. Taken var under 1930-talet flacka sadeltak, pyramidtak eller pulpettak klädda med tegel eller målad plåt. Under 1950-talet blev sadeltaken vanligare och takfallen mer markanta från gatan.

Lägenheterna var små men välplanerade och försågs med badrum, varmvatten, kylskåp och sopnedkast. Badrummen kaklades eller kläddes med mosaik. I köken byggdes under 1940- och 50-talen överskåp med lutande överdel, luckorna utformades som skjutdörrar i masonit. Undertill fanns glaslådor för specerier.

När byggandet åter kom igång efter krigsslutet uppfördes bostadshusen i nya områden utanför städerna. I planeringen var grannskapstanken tydlig, de boende skulle inte behöva ta sig in till staden utan ha tillgång till allt nödvändigt som skola och service i närheten. Stor hänsyn togs fortfarande till platsens topografi och natur men en nyhet var att husen ofta placerades för att skapa upplevelsen av olika rum, ibland med kringbyggda gårdar.

Funktionalism, eller kort och gott "funkis", var snart på var mans läppar vare sig det var möbler i böjträ, praktiska serveringsbord eller lampor i enkla rundade utformningar. Nymodigheten stålrör slog dock inte igenom i Sverige. Nej, trä skulle det vara! Liksom funkisen slog igenom i möbelbranschen slog den också igenom i bostadsproduktionen.

I Göteborg byggdes redan 1930 landshövdingehus i funkisstil. Några år senare blev Uno Åhrén, en av Stockholmsutställningens centrala gestalter, stadens stadsplanechef. Han skred genast till verket genom att revidera tidigare stadsplaner så att de blev i linje med de nya idealen. Flera områden kompletterades med fristående lamellhus samtidigt som Övre Johanneberg uppfördes som ett utpräglat funkisområde med luftig stadsplan.

Den klassiska funkisens storhetstid varade fram till slutet av trettiotalet. Sedan bröt andra världskriget ut, vilket innebar att nästan all bostadsproduktion upphörde. Efter kriget skedde en viss återgång till tidigare arkitektoniska ideal även om många av 1930-talets tankar kring bostadsbyggande levde vidare.