Skurgolv
De tidigaste lagda golven var av plankor, antingen gran eller tall, så kallade skurgolv. Grangolv är ljusa medan furugolv är lite mörkare och båda blir grå av varmvatten. Skurgolven var vanliga ända in på 1900-talet och är av obehandlat, hylat trä som endast skurats med linoljesåpa och kallt vatten. Det virke som användes kom från äldre, kraftiga träd och plankorna var breda. Fram till mitten av 1850-talet lades så kallade kilsågade golv i enklare byggnader. Till dessa användes hela stockens längd och plankorna lades "skavfötters" så att de bredaste rotdelarna hamnade intill de smalaste från toppen. Golvplankorna fogades sedan med dymlingar (plugg) av järn eller trä. I mer påkostade rum eller byggnader hade plankorna samma bredd och fogades med spont (not och fjäder), inledningsvis påsatt som list och senare maskinhyvlad. De äldre handhyvlade golven spikades fast i de glesa golvbjälkarna med de smidda spikarnas huvuden synliga. I senare uppförda hus, med tätare liggande bjälkar, behövdes det endast spikas på varannan golvbjälke. En av anledningarna till att golvbjälkarna sitter tätare i nyare hus är att golvbrädorna inte är lika tjocka men ändå måste ha samma bärkraft. Golv i mer påkostade byggnader lades med friser av trä eller sten runt väggar och eldstäder.

Virket
Golvvirket valdes med omsorg, ofta redan i skogen. Det riktigt bra virket var, och är, det som växt långsamt och är rikt på kåda. Det långsamväxta träet har täta årsringar och slår sig inte lika lätt som snabbvuxet. Med hög kådhalt har virket dessutom en större motståndskraft mot röta. Bra virke finns att tillgå från mindre sågar ute i landet och är oftast inte dyrare än det från brädgården. Ett byggnadsvårdscenter kan hjälpa till med kontakter. När golvet läggs är det viktigt att man placerar kärnsidan uppåt för att inte få skålade brädor när träet slår sig. Kärnsidan är dessutom mer slitstark. Kring 1850 övergick de flesta till maskinsågat virke med jämnbreda och både tunnare och smalare brädor som ofta var färdigspontade och spikades med dolda spikhuvuden. Mot slutet av 1800-talet gjordes brädorna ännu smalare och den heltäckande mattan introducerades, de brädgolv som lades under mattor var ofta av sämre kvalitet än de som skulle synas.

Målade trägolv
Under 1700-talet började man måla trägolven i framförallt herrgårdsbyggnader och stadsmiljöer. Golven målades med linoljefärg och det var inte ovanligt att de målades för att efterlikna ett stengolv eller ett parkettgolv. Golven målades för hand efter uppdragna linjer eller schabloner i hörnen och före 1800-talets mitt var det vanligt med målade friser längs väggar och kring eldstäder. Under 1800-talets senare hälft blev det vanligt med enfärgade målade golv även hos den mindre bemedlade befolkningen. Det enfärgade golvet var exempelvis målat i en stenimiterande kulör som grön umbra, vilket ger en kalkstensliknande gråhet. Under den senare halvan av 1800-talet blev det vanligare att golvfärgen harmonierade med rummets inredning. Även under första halvan av 1900-talet var de målade golven vanliga, nu i ljusgrått.

Linoleummattan
Linoleummattan uppfanns av Frederic Walton och tillverkas av en linoljemassa med pulvriserade korksmulor som valsas på juteväv. Mattorna började tillverkas i England år 1864 och blev moderna i Sverige under århundradets slut. Linoleum AB Forshaga grundades 1896 i Värmland men flyttade till Göteborg redan 1909. Det första svensktillverkade partiet korkmatta beställdes år 1898 av handelsmannen Pehr Lithander i Göteborg.

De första mattorna var enfärgade, vanligen i brunt. Mönstrade mattor som var inspirerade av riktiga mattor eller golv av trä och sten började tillverkas redan under 1800-talets slut. De mönstrade mattorna var antingen tryckta eller genomgjutna, trycket gjordes på en enfärgad matta som målats eller spacklats i bottenfärg. I genomgjutna mattor utgör själva linoleummassan mönstret och färgas med olika pigment. Mattornas utseende kunde varieras i det oändliga och de följde tidens inredningsmode. Mellan 1903 och 1946 tillverkades tryckta mattor i Sverige med 500-600 mönster- och färgvariationer. Under 1930-talet kom varianter av den helgjutna mattan vilka framställdes i granitmönster med olikfärgade mindre bitar av linoleum i. Ytterligare mattor tillverkades på liknande sätt men med långsamtgående valsar som gav ett randigt resultat, Jaspé-mönster. Den mest kända svenska mattan, Marmoleum, är en genomgjuten matta - gjord för att efterlikna marmor. 1930-talets mest exklusiva linoleummatta bestod av olikfärgade delar som svetsats samman i exempelvis schackrutigt mönster.

I drygt 50 år varade linoleumets storhetstid för att under 1950-talet konkurreras ut av de moderna plast- och vinylmattorna, produktionen av linoleum i Sverige upphörde 1973. Under oljekrisen i början av 1970-talet steg priset på plast och linoleumet fick ett uppsving. Tillverkningen av linoleum har återupptagits i modern tid och nuförtiden tillverkas endast genomgjutna mattor.