Norra Guldhedens två arkitekter Gunnar Wejke och Kjell Ödeen ses idag som två av efterkrigstidens bästa. På grund av den tidspress som rådde när området skulle färdigställas fick kompanjonerna i uppdrag att rita både stadsplan för området och själva byggnaderna. Bebyggelsen består av punkt- och lamellhus placerade i kuperad terräng, omgivna av grönska. Punkthusens bostäder har fönster i två väderstreck och byggnaderna är T-formade för maximalt dagsljusinsläpp i alla lägenheter. Den ursprungliga topografin i området har bevarats och gatorna är slingrande med en ny siktlinje bakom varje krök. Gångstigarna fanns inte inledningsvis utan lades ut där man efterhand märkte att de boende valde att gå. Liksom i 1930-talets stadsplaner lades ett stort fokus på sol, vind och grönska. Bostadshusen är enhetligt utformade med variation i höjd och hustyp liksom i förekomsten av utskjutande och inåtgående fasadpartier. Diskreta dekorationer som utkragade omfattningar och taklister förekommer och i trappuppgångarna fanns olika bohusmotiv målade. Inledningsvis var alla bostadshus murade i rött eller gult tegel medan de gemensamma anläggningarnas fasader var putsade. Torget är vänt in mot området och inte synligt från gatan. Här skiljer sig arkitektur och fasadbehandling från bostadshusen. Restaurangen har en spännande utformning med nerdraget takfall och spetsiga små takkupor.

Utställningen Bo Bättre – uppmärksammad i pressen
Själva utställningen invigdes med fanfarer och fyrverkerier den 17 augusti 1945 och pågick under en månads tid. Det var landets största bostadsutställning någonsin och den hade öppet mellan 11 och 21 varje dag. Besökarna leddes först genom en utställning kring trångboddhet med information om hur boendesituationen kunde förbättras. Därefter presenterades 33 iordningsställda lägenheter med olika storlek och möbleringsförslag. Bostäderna var tänkta att för exempelvis en växande familj eller ett par där båda makarna arbetade hemifrån. Här fanns också en lägenhet som inretts av de kommande hyresgästerna och flera som iordningsställts med varor från stadens framstående möbelhandlare. I kollektivhuset hade bostäderna ordnats efter fiktiva hyresgäster som textilkonstnärinnan, extraläraren och tjänstemannen. Utställningen blev en succé både nationellt och utomlands, under öppettiden hade man 120 000 besökare. För göteborgarna var Norra Guldheden det givna målet för söndagspromenaden och i anslutning till utställningen ordnades allsång och diskussionskvällar.

Att bo och växa upp i Norra Guldheden
Det ansågs fint att bo i de moderna lägenheterna uppe på höjden, och allra finast var det att ha lägenhet i ett av höghusen. På Norra Guldheden hade de boende rinnande varmvatten, sopnedkast och parkettgolv i alla rum liksom helkaklade badrum och gäst-wc i de större lägenheterna. Föreningen Guldheden förvaltade området och hade en kamrer som bestämde vilka som fick hyra lägenheter. Området var populärt och vanligtvis flyttade man inte, utom till hus, utan bodde kvar även när barnen flugit ut. Underhållet sköttes av anställda snickare, målare och maskinister. Det fanns även två sopgubbar som vintertid också skottade gatorna. En del familjer använde sig av den hemhjälp som fanns tillgänglig, en av dem var tant Johansson som gick runt och städade i olika hushåll. För hemmafrun var det viktigt att hålla hemmet och barnen i perfekt skick. Varje dag utfördes en specifik syssla som bakning eller klädvård. För barnen var det små versioner av vuxenkläder som gällde, exempelvis hemsydda dräkter med tillhörande hattar och handskar.

Torget var en levande plats med flera butiker
och en godisaffär vilken herr Johansson, kallad farbror Buddha, förestod. Mataffären vid torget finns fortfarande kvar och länge arbetade samma kassörska i kassan. Butiken hade en anställd springschas som levererade varor till områdets fina damer ända in på 1990-talet. På torget ordnades också julmarknad med dans kring granen samt servering av bullar och varm saft till barnen. I bostadsområdet fanns ytterligare butikslokaler: en mjölkaffär, en pappershandel och en kemikalieaffär. Mjölkaffären, Sandbloms livs, förestods av två damer med ljust lockigt hår och knallröda läppar. Den var tänkt för små inköp, storhandlade gjorde man på torget. I kemikalieaffären såldes smink, nagellack, färg och - inte att förglömma - hempermanent.

Norra Guldheden beskrivs som en avgränsad
enhet, ett eget samhälle, helt i enlighet med visionerna för området. Här rådde en god stämning bland de boende och både vuxna och barn vistades mycket utomhus. För husmödrarna var det en lyx att kunna promenera in till staden men det gamla Landala och Annedal undvek man. Barnen blev tillsagda att gå runt områdena på sin väg till centrum, för att undvika buset som bodde där. Det hände även att så kallade fula gubbar tog sig upp i skogsdungarna kring Norra Guldheden. För barnen var Landala naturligtvis väldigt spännande med myllrande bakgårdar, torgförsäljning, smedjor och snickerier. Även längs Egnahemsvägen ner mot Kapellplatsen fanns mindre verksamheter som verkstäder och vedförsäljning. I backen fanns ett större trähus bebott av ett konstnärskollektiv. Vid Wavrinskys plats vände spårvagnen före 1945, då rutten förlängdes till Sahlgrenska. När Södra Guldheden stod färdigt drogs spår även dit och då delades vagnarna vid nuvarande Chalmers så att den främre gick till Södra Guldheden och bakre den till sjukhuset. På tillbakavägen kopplades de samman igen för gemensam färd mot centrum.

Barnen
På Norra Guldheden fanns både ett traditionellt daghem, i Guldhedsgården, och Guldhedens småbarnsskola. Till småbarnsskolan var det kö så alla barn fick inte plats direkt. Här arbetade man efter en uttänkt pedagogik med olika teman som eskimåer eller indianer för barnen att fördjupa sig i. Det var även fokus på musik och rytmik och barnen fick bland annat ställa i ordning sina egna mellanmål. Lekskolan med sin experimentella inriktning lockade till sig studiebesök från hela landet. Barnen i området engagerades även i olika teater- och ballettuppsättningar, ofta ordnade av Ingrid Hedlund. Bland annat deltog man i Rädda Barnens föreställning "Nationernas gata" på Konserthuset.
De större skolbarnen i området samlades på morgnarna och gick gemensamt till Guldhedsskolan på andra sidan Wavrinskys plats.

Tiden efter skola och dagis spenderades
utomhus, i bergen kring husen eller på lekplatsen med lekar som Burken och Kurragömma. Vintertid åkte barnen pulka i den så kallade Viggevallebacken, ner mot Annedal och fotbollplanen spolades för skridskoåkning. Påskbrasan ordnades på berget ner mot staden, till den samlade barnen gamla julgranar och annat brännbart. Det hände att pojkarna från Landala kom upp för att stjäla veden, till stadsdelens egen brasa, med våldsamma slagsmål som följd. Inomhus gällde tyst lek, man fick inte springa eller studsa med boll. I så gott som varje hus bodde en sträng tant som höll ordning och reda. Alla familjer åt middag klockan fem, då ropade mödrarna sitt "Kom in och ät" eller blåste i en visselpipa. Mödrarna i området var vanligtvis hemmafruar men en del av dem började arbeta när barnen blev äldre.