Ingrid Wallberg föddes 1880 och växte upp med fem syskon vid Slottsmöllan i Halmstad. Familjen var förmögen och ägde genom Wallbergs Fabriks AB bland annat textil- och tegelindustrier. Familjetraditionen påbjöd att släktens söner skickades utomlands för studier och kontaktknytande, för att sedan ta plats på ledande poster inom företaget. Döttrarna förväntades gifta sig med exempelvis en grosshandlare eller en officer. Efter grundutbildning i flickskola uppmuntrades konstnärliga studier och andra intressen dock utan yrkesambitioner. Ingrid och hennes tre år äldre syster Lotti ville vidareutbilda sig med den mycket konservative fadern vägrade. När Ingrid fyllt 17 år träffade hon den unge arkitekten Albert Lilienberg som hon senare kom att gifta sig med. I samband med Lilienbergs uppvaktning av fröken Wallberg mjuknade fadern något och Ingrid fick chans att studera vid Djursholms samskola i Stockholm. Utbildningen avbröts dock i förtid på grund av Ingrids ögonproblem och hon for istället till en gift syster i Tyskland. Eventuellt läste hon då på Fachschule für Architektur.

Ingrid och Albert gifte sig 1909 och flyttade till Stora Gårda i Örgryte. Han var då förste stadsplaneingenjör i Göteborg och fick sitt internationella genombrott i London året efter. Ingrid deltog aktivt i arbetet på arkitektkontoret och lärde sig mycket om stadsplanering och arkitektyrket. Hon och Albert var med i flera internationella stadsplanetävlingar, den mest uppmärksammade för Ingrids del var år 1913 i Chicago där de vann tredjepris. Paret fick en son 1917, de bodde då fortfarande på Stora Torp och Ingrid skötte även en handelsträdgård från herrgården.

Ingrid Wallberg var mycket engagerad i arbetarbefolkningens bostäder och möbleringen av dessa. Hon kritiserade de typmöbler som 1918 visades av Svenska Slöjdföreningen och menade att det i de trånga hemmen var meningslöst med en soffa som inte också fungerade som förvaringsmöbel och sovplats. Intresset för den mindre bemedlade befolkningens boenden var något som delades av allt fler planerare under den här tiden. Inflyttningen till städerna ökade liksom bostadsbristen och trångboddheten. Ur detta växte viljan att ordna mer praktiska och ljusa lägenheter med möjlighet för de boende att sköta sin hygien och på så vis undvika sjukdomar.

År 1926 skiljde sig Ingrid och Albert Lilienberg. Ingrid åkte med den elva år gamla sonen till sin ena syster i Paris. Systern Lottie var gift med den framstående modernistiske arkitekten Le Corbusiers bror. Ingrid hade under 1928 ett halvårs praktik på Le Corbusiers kontor och blev mycket inspirerad av hans syn på arkitektur, grundad på fem punkter: husen upp från marken och placeras på pelare, de ska även ha fri plan, fri fasad, fönsterband och takträdgård. I Paris träffade Ingrid även den då okände arkitekten Alfred Roth från Schweitz. Tillsammans flyttade de till Göteborg för att sprida modernismen. Deras gemensamma kontor inrättades på Stora Gårda och hette R&W. Ingrid ägde stora delar av marken kring herrgården och pionjärerna såg inga hinder för att här uppföra sina funkishus.

Tillsammans ritade de många funktionalistiska villor men majoriteten av dem uppfördes aldrig på grund av strider med grannarna om husens utformning. Detta framförallt i omgivningarna kring Stora Gårda där bebyggelsen bestod av äldre trähus. Ett sommarhus i enslig omgivning på Särö utanför Göteborg fick de till slut igenom. Huset var inspirerat av Le Corbusiers arkitektur och mycket modernt. Ingrid och Alfred blev uppmärksammade i och med sommarhuset och erbjöds samarbete med det nystartade HSB. För bostadsbolaget ritade de ett flerbostadshus i Masthugget kallat Nybygget. Huset stod färdigt 1930 och var HSB:s första funktionalistiska byggnad. Arkitekterna hade lagt stor vikt vid plan och utformning för att göra boendet så funktionellt som möjligt. Lägenheterna fick välutrustade kokskåp och kompaktkök med matplatsen skiljd från arbetsköket. Samarbetet med HSB fungerade så väl att R&W fick representera dem på Stockholmsutställningen 1930. Där visade de lägenheter med utrymmessparande idéer och standardinredning tillverkad på HSB:s egen snickerifabrik.

Under två år stannade Alfred Roth i Sverige innan han återvände till sitt hemland. Ingrid fortsatte sin arkitektgärning på eget kontor och anställde en ny medhjälpare. Hon blev därmed den första kvinnliga arkitekten i Sverige att öppna egen verksamhet. Under början av 1930-talet fanns ett stort fokus på sociala problem och bostadsfrågan var en viktig bit. I Bö i Örgryte uppfördes Göteborgs första funktionalistiska bostadsområde mellan åren 1934 och 1943. Området ligger längs Bångejordsgatan och Brödragatan och var också Ingrid Wallbergs första radhusområde. Husen har ljusa putsade fasader utan dekorationer, de har breda fönsterband och flacka tak. Trädgårdarna bidrar med mycket grönska, en koppling till den engelska trädgårdsstaden som var viktig för arkitekten. Även inuti husen är de funktionalistiska dragen tydliga. Här finns bland annat väl tilltagna garderober inbyggda i väggarna och köket är litet och ytterst funktionellt, utan rum för matplats. Äta skulle man göra i matrummet. Husen i området har balkong eller terrass och ibland fransk balkong vilket också är tidstypiskt. Under perioden var tuberkulos en folksjukdom och den friska luften, solen och möjligheten att vädra exempelvis sängkläder var viktig.

I början av 1940-talet gick Ingrids far bort och hon flyttade tillbaka till Halmstad för att leda familjeföretaget. I hemstaden ritade hon bland annat flertalet industribyggnader och radhus. Sitt sista hus, en industritillbyggnad, färdigställde Ingrid Wallberg två år före sin död, 1965.