I och med att den svenska järn- och stålindustrin växte sig större och krävde mer ved uppstod en bristsituation. Det var inte fråga om att bruken skulle hålla nere sin användning utan istället satte underskottet fart på forskningen kring hur man kunde elda mer effektivt i hushållen. År 1767 tillsattes landets första energisparkommitté bestående av baron Fabian Wrede och Greve Carl Johan Cronstedt.

Inledningsvis var Wrede mest aktiv i arbetet och kom med förslaget att röken skulle ledas uppåt, sedan ner mot eldhärden och så upp igen – innan den släpptes ut genom skorstenen. Ett år senare dog baron Wrede och CJ Cronstedt fortsatte på egen hand. Han vidareutvecklade Wredes förslag och halverade vedåtgången, bland annat genom att leda den varma röken ner under eldhärden. Denna svenska uppfinning stannade inom landets gränser och spreds inte på kontinenten. Sveriges högsta kakelugn är 4,65 meter hög och finns på Svindersvik i Nacka.

På fotställningar
Kakelugnarna stod ursprungligen på fotställningar utformade efter möbelmodet, först tillverkades ställningarna av trä men när det blev möjligt gjöts eller smiddes järnställningar. Träställningar förbjöds under mitten av 1800-talet eftersom de ansågs brandfarliga. Ugnarna sattes ofta om på grund av slitage och då tog man vanligtvis bort ställningen och murade i stället en grund som kläddes med kakel och marmorerades. Det hände även att man vid omsättning flyttade en omodern kakelugn till ett enklare rum för att göra plats för en modernare i salongen.

Kakelugnsluckor
Eldstadsöppningens och luckornas storlek har varierat under århundradena. Under 1600-talet och 1700-talets första hälft var de små för att sedan bli större under 1700-talets mitt. Efter införandet av rökkanaler blev öppningarna åter mindre, både för att man inte längre var beroende av strålningsvärmen och för att bränsleåtgången minskat. Inledningsvis var luckorna tillverkade av järnplåt, om ugnen hade dubbla luckor var de yttre oftast av mässing. Mässingsluckor förekom på finare ugnar redan under 1700-talets mitt men blev vanliga först under mitten av 1800-talet. På de industritillverkade kakelugnarna var mässingsluckor regel. Luckorna var försedda med små dragluckor för att reglera syretillförseln. Utvändiga runda sotluckor av mässing blev vanliga under 1800-talets senare hälft. Sotluckorna placerades nertill på sidorna och upptill i mitten. Tidigare hade man sotat genom öppningar inuti sidoväggarna som tillslöts med löstagbara stenar.

Rörstrand och Marieberg
De två största kakelugnsfabrikerna i Sverige låg båda på Kungsholmen i Stockholm. Rörstrands fabrik grundades 1726 invid slottet Rörstrand. På 1740-talet började här tillverkas kakelugnar i liten omfattning av lera från Uppsalaslätten. De ursprungliga ugnarna hade vitt kakel med blå dekor.

Mariebergs keramiska fabrik var verksam mellan 1758-88. Deras kakelugnar var lyxvaror för slott och herrgårdar. Det var ingen kommersiell tillverkning vid Mariebergs fabrik utan ugnarna gjordes endast på beställning av personer med ägarintressen i fabriken. Mest berömt var Marieberg för sin glasyr med blomstermåleri i klara färger, speciellt röd så kallad guldpurpur mot gnistrande vit botten.

År 1782 köptes Marieberg upp av Rörstrand. Det är tveksamt hur många kakelugnar som tillverkades på Marieberg, uppgifter finns som sträcker sig från 30-talet ugnar och uppemot 90 stycken. Flera av dem finns på Sturehovs herrgård utanför Stockholm.

 

Stänkugnar
De fint dekorerade ugnarna förekom endast på slott och herresäten där de placerades i de representativa salongerna medan man i enklare rum hade enfärgade kakelugnar i grönt eller gult. Landsortsugnarna följde inte modets växlingar på samma sätt som de kakelugnar som tillverkades i städerna. Vid 1700-talets mitt blev det på landsbyggden vanligt med stänkdekor på kakelugnar, detta blev det viktigaste mönstret under den kommande hundraårsperioden (den tidsperiod då kakelugnar fortfarande var hantverksmässigt tillverkade). Stänkmönstret är den enklaste formen av mönster och har även förekommit på väggar och på möbler. Mönstret finns även med utflytande fläckar och heter då sköldpadd.

Stänkugnarna kallades under 1800-talet för bondugnar eller fattigugnar, men det var de inte inledningsvis utan tillverkades åt småstädernas förnäma hushåll och storbönder. De följde formmodet för övriga ugnar med skänkhylla och fasade kanter, senare rundade ugnar. Stänkugnarna hade även dekorationer och utformning av listverk som de övriga ugnarna och påverkades av stilsvägningarna.

Kakelugnstyper

• En rörugn eller tegelugn är en enklare ugn med putsad eller vitslammad utsida. Den har kakelugnens form och konstruktion men inget kakel. Rörugnen förekom i mindre bemedlade hem, framförallt på landsbygden, fram till mitten av 1800-talet.
  
  
• Den svenska kakelugnskulturens standardform var skåpliknande med skänkhylla och indragen överdel med fasade hörn.
  
  
• Den runda kakelugnen är en rund och jämntjock ugn.
  
  
• Kolonnkakelugnen har en näst intill kubisk sockel av oglaserat kakel marmorerad eller målad som golvlisten, överdelen är rund.
  
  
• Besparingsspisen/kakelugnsspisen var en kakelugn med vedspis installerad i öppningen som av utrymmesskäl introducerades på 1860-talet. Värmen från spisen skulle magasineras i kakelugnen. Typen förekom i mindre bemedlade hushåll och i enrummare i Stockholms arbetarkaserner under slutet av 1800-talet.