Industrialiseringen tar fart
Under 1800-talet lagades maten över öppen eld i en trefotsgryta eller i en hängande kittel. I de enklare stugorna saknades separata kök, eldhärden fanns i bostadsrummet och kring den samlades man för att utföra dagens sysslor i form av handarbete och redskapsvård. Vatten fick man hämta ute på gården. Industrialiseringen av Sverige lockade många att flytta in till städerna men ofta blev själva boendestandarden och matlagningsmöjligheterna inte bättre för det. Folk trängdes i små skjul som i vissa fall var i sämre skick än dem de lämnat.

Lägenheternas kök
I städernas flerfamiljshus fanns både representativa våningar i gathuset och lägenheter för de mindre bemedlade, ofta trångbodda, i gårdshuset. Det var vanligt att de fattigare hade inneboende i köket och sovplatser för barnen ordnades överallt. Både paradvåningar och mindre lägenheter hade köken in mot gården, ofta med en egen ingång. Genom köksingången levererades is, vilken togs från sjöar vintertid och sparades under lager av halm eller sågspån i isskåpet. Denna väg kom även ved, koks och matvaror. Matsalen i de större bostäderna placerades i fil med andra representativa rum mot gatan, barnkammaren låg ofta bredvid köket. I flera rum fanns ringklocka till köket, det förekom även små lägenheter om de låg i mer burgna kvarter.

Rinnande vatten och elektricietet – bara för ett fåtal
I större städer fanns vattenledningar dragna redan i slutet av 1800-talet men det var endast i de mer välbeställda hemmen som rinnande vatten och avlopp installerades. De mindre bemedlade fick bära hem vattnet för att sedan slänga ut det när det var smutsigt. I köken fanns ofta en zinkbeslagen diskbänk med diskbalja och slaskhink placerade undertill. För de förmögna fanns även elektricitet att tillgå, övriga fick nöja sig med ljuset från fotogenlampan. I och med järnspisen fanns inte längre den öppna elden i rummet som ljuskälla. I de större lägenheterna skiljdes köken från matsalen genom en serveringsgång vilken stängdes med dörrar i båda ändar för att hålla slammer och matos borta från herrskapet. I lägenheter av den här storleken intogs alla måltider i matsalen, utom av tjänstefolket och barnen som fick äta i köket. Matlagning var en syssla för kvinnor eller tjänstefolk, beroende på hur förmöget hushållet var. I köken fanns vid den här tiden ingen ventilation att tala om så matoset var ständigt närvarande, framförallt i de mindre lägenheterna.

Praktiska kök och kvinnliga arkitekter
Efter det förra sekelskiftet tog debatten om boendet fart. Ellen Key hade sedan 1890-talet propagerat för enklare och ljusare hem. Karin och Carl Larssons hem i Sundborn framhölls som ett praktexempel. Standarden i köken, hemmafruarnas arbetsplats, började även den att uppmärksammas allt mer. Rinnande vatten – både kallt och varmt – drogs in i de flesta lägenheter. I köken placerades diskbänkar av marmor eller rostfritt stål, dock så lågt som 70 cm över golvet. Matplatsen fanns i köket eller i ett separat rum. Köksskåp platsbyggdes och anpassades till lägenhetens mått. Kök och matsal upptog vid den här tiden runt tio kvadratmeter. Den färska maten kunde förvaras i gemensamma kylskåp i källaren eller i en egen mindre kyl i lägenheten. Övriga matvaror förvarades i ett ventilerat skafferi som ofta låg vid kökets yttervägg. Flera lägenheter hade även tillgång till matkällare i botten av huset.

År 1917 ordnades en hemutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. I utställningen deltog bland andra arkitekterna Uno Åhrén och Gunnar Asplund med stora och luftiga kök i ljusa färger. Köken fick kvinnorna att reagera: varför var köken så opraktiskt planerade? Och varför hade ingen kvinna fått vara med och utforma dem? Kvinnliga arkitekter var oftast hänvisade åt att rita bostäder år fattiga. År 1926 kom det omtalade Frankfurterköket, vilket ritades av österrikiskan och arkitekten Margarete Schütte-Lihotzky. Det var ett litet och kompakt kök ritat helt i modernismens anda. Alla matlagningens komponenter skulle finnas inom räckhåll för husmodern. Tjänstefolk var uteslutet, köket var tänkt för arbetarhem. Till grund för utformningen låg tidsstudier där bland annat tidsåtgången för olika handrepp mättes med stoppur. I Sverige ritades kök inspirerade av det österrikiska konceptet. I köken var planlösningen viktigast, därefter kom detaljerna. Intill köket placerades jungfrukammare, även i mindre lägenheter.

Sekundärköket och kollektivhuset
Stockholmsutställningen 1930 var genombrottet för Funktionalismen, där visades sekundärköket, även kallade beredningsköket, designat av Gunnar Asplund och Sven Markelius. Sekundärköken hade gasspis och diskbänk vid den ena väggen och skåp för mat och porslin längs den motsatta. Plats för umgänge, sömn och lek hade medvetet uteslutits. I anslutning till köken fanns matrummet. Dessa gjordes, ursprungstanken till trots, breda nog att inrymma en pinnsoffa att sova i. Ljusinsläppet till köket kom från fönstret i matrummet, mellan matrum och kök fanns en glasad vägg och dörr. I huvudstaden uppfördes kollektivhus i vilka en barnkrubba och en restaurang fanns. De boende kunde antingen gå ner till den gemensamma matsalen och äta eller beställa upp maten som då kom via en mathiss i köket. Under decenniet startades flera föreningar, bland andra Husmors- och Svenska Slöjdföreningen, syftet med dessa var att skapa mer rationella hem. I samband med Andra Världskriget stannade byggandet av bostäder av.

Folkhemsoptimism och standardisering
Efter krigsslutet föddes det svenska folkhemmet och en stor optimism rådde i hela samhället. Svenska Slöjdföreningen bland andra tog fram enkla lösningar för hemmet. En sådan var dagbädden: en soffa under dagtid och en säng nattetid när ryggstödskuddarna tagits bort. Dessa kombinationsmöbler var resultatet av boendestudier, man ville bort från likriktning och tanken om finrum. Ventilationen i köken sköttes nu med spiskåpor och ventilationskanaler men folkhälsokampanjer uppmanade även till vädring genom öppna fönster. Dessutom rekommenderades folk att ta sig ut i skog och mark för att plocka svamp och bär.

Under slutet av 1940-talet gjordes många undersökningar kring kvinnan och köket. Hemmets Forskningsinstitut utförde uppmätningar och kartläggningar av arbetet. Kvinnans arbetsställning studerades, hur gick hon i köket och hur satt och stod hon? Hur ska skåpen placeras och på vilken höjd? Resultatet av arbetet blev det som kom att kallas Svensk Standard. Standardiseringskommisionen gav ut ett informationsblad för planering av kök, allt för att spara husmoderns steg.

Nydesignade prylar
På 1950-talet designade Sigvard Bernadotte den klassiska Perstorpsplattan i mönstret Virrvarr. Plattan var värmetålig och gjord av laminat på spånskiva. Perstorpsplattan kom att användas på avställningsbänkar och köksbord. Vid samma tid fick även den lösa inredningen i köken en uppryckning. Textilier för kök och matbord formgavs bland annatt av Astrid Sampe, konstnärlig ledare på NK:s textilkammare. Bestick i rostfritt stål var en nyhet, tillsammans med termoskannan och televisionen. Tv:n förändrade dessutom människors umgängesvanor och kvällsfikan intogs ofta framför den.

Miljonprogram och plastvurm
På 1960-talet användes resultaten av tidigare årtiondens köksforskning i planerandet och byggandet av lägenhetskök, bland annat i miljonprogrammets lägenheter. Höjden på och placeringen av exempelvis spis och diskho reglerades för att göra köket så praktiskt som möjligt. Bänkhöjden var nu istället 90 cm. Köksskåpen byggdes inte längre på plats av trä utan fabrikstillverkades av spånplattor enligt standardmått. Skafferi och matkällare var inte längre nödvändiga. Köken upptog ungefär 12 kvadratmeter och var ofta kvadratiska, med köksutrustning i vinkel och matplats vid fönstret. På golvet låg en lättskött linoleummatta och väggarna kläddes med tvättbar plasttapet. Eftersom kvinnan i stor grad hade börjat yrkesarbeta fanns det inte längre tid för långkok och bakning. Köken planerades för att spara tid och utrustades med större kylskåp och revolutionerande frysskåp. I butikerna fanns dessutom möjligheten att köpa färdiglagad och nerfryst mat. Från USA kom Tupperwarepartyt, en säljfest i hemmet kombinerad med en lektion i plastens härlighet. Plast var mer hygieniskt än trä, mer hållbart än lättstött emalj och krossbart porslin.