Byggnaderna har en robust framtoning med rektangulär plan och mindre, spröjsade fönsterpartier för ett ombonat intryck. Fasaderna är i stort symmetriska med viss variation i takens och förstukvistarnas utformning. Området präglas av småstadens skala och bebyggelse, vilken också inspirerat utformningen av husen. De robusta tallarna utgör ett viktigt karaktärsdrag och flera av dem är bevarade från tiden före egnahemsområdet. Även gran och björk förekommer rikligt i och omkring trädgårdarna.

Tillblivelsen
Där Landala egnahemsbebyggelse ligger idag fanns tidigare ett skogbevuxet bergsparti. Intill låg Landalakolonin med odlingslotter för de trångbodda i Landalas landshövdingehus. I anslutning till kolonin fanns en dansbana, varifrån musiken hördes upp till de nybyggda egnahemmen på berget. Där Skjutbanegatan idag sträcker sig fanns tidigare just en skjutbana.

Det var år 1900 som grosshandlare Hertz väckte frågan om att uppföra ett bostadsområde för arbetare och andra mindre bemedlade i Göteborg. Området skulle kunna bindas samman med staden via en ny spårvagnslinje och intill bostäderna skulle det finnas plats för planteringsland. Ett lokaliseringsförslag var bergsplatån i Landala och 1908 utarbetade stadsingenjören Albert Lillienberg en plan för området med organiskt vägnät som var anpassat till topografin.

Westmans typritningar
De första egnahemmen för mindre bemedlade uppfördes efter typritningar av arkitekten Carl Westman. Westman har även ritat Röhsska museet i Göteborg, Stockholms rådhus och flertalet villor i bland annat Saltsjöbaden. Typhusen hade ett "allsvenskt" uttryck och på ritningarna föreslogs reveterade fasader för enhetlig karaktär. Westman ansåg nämligen att trä "uppmuntrade till negativ mångfald av ytbehandlingar och färger". Husen är placerade på en hög naturstensgrund, något som Westman ska ha introducerat i Sverige.

Beslut fattades att avsätta marken i Landala för bostadsområdet och år 1913 uppläts de första tomterna. Särskilda, och relativt strikta, villkor infördes i avtalen för att säkerställa den enhetliga utformningen av området. Redan från början beboddes husen av övre arbetsklass och lägre medelklass snarare än den mindre bemedlade befolkning som de var tänkta för. De fristående enkel- och dubbelhusen uppfördes mellan 1914 och 1922. Westmans planritningar omarbetades en aning och vissa av husen gjordes större och badrum lades till. Det hände även att kakelugnarna ersattes av modernare uppvärmningssystem med följd att vedboden i anslutning till huset försvann. Fasadmaterialet ändrades till stående, ohyvlad panel. Panelen skulle laseras i en av ett antal utvalda nyanser och träets framträdande ådring ansågs vara en del av fasadupplevelsen. I dagsläget är så gott som alla byggnader målade med täckande färg. Trädgårdarna var till för odling och saknade gräsytor. Barnens lek var förpassad till gatan, planen vid nuvarande Guldhedskyrkan eller till Kruthusdammen vid Fyrverkaregatan. Längs Ljunggatan fanns tre fina Konsumbutiker – en för mjölk, en för specerier och en för charkuterier.

Professorslängan och Framtiden
Byggandet dämpades under första världskriget men fick ny fart efter krigsslutet. Dyrtiden förstärkte den sociala förskjutningen i området mot ytterligare välbeställda grupper. De två radhuslängorna vid Furuplatsen som ritades 1921 av arkitekten Malte Erichs kom att kallas professorslängan och ingenjörslängan av just den anledningen. Radhusen är präglade av 1920-talsklassicism med mer bearbetade och påkostade fasader än de fristående husen. Här fanns också möjlighet att inreda mer komfortabelt och bostäderna bestod av två hela våningar. På Skjutbanegatans södra sida byggdes fem fyrfamiljshus, vilka i sin utformning anslöt till Westmans typritade byggnader. De uppfördes för behövande barnfamiljer av det kommunala bostadsbolaget Framtiden. Framtiden var också vad de fem husen kallades, trots att kvarteret hette Sjöorren. Hyresgästerna tillhörde den samhällsklass som hela området en gång planerats för.