Stilguide: Trapphus

Trapphuset är det första besökaren möter och en viktig del i en byggnads karaktär. Idealen för hur trapphus har utformats har förändrats över tid. Nedan tecknar Victoria Ask och Johanna Roos, byggnadsantikvarier vid Antiquum, de allra vanligaste dragen i trapphusens olika stilepoker och tipsar om vad som är viktigt att tänka på vid en eventuell renovering.

1870–80-tal: Nyrenässans med pampiga trapphus
Under nyrenässansen på 1870- och 1880-talen fick entréer och trapphus en pampig utformning som ingick som en viktig del i fasadernas uttryck. Entréerna fick utsirade pardörrar av trä med glasade speglar och överljusfönster.

Trapporna utformades i marmor eller kalksten och ofta som tvåloppstrappor. På vilplanen låg mönstrade klinkerplattor i olika färger, så kallade engelska tiles. Dessa keramiska plattor var länge ett dominerande material i trapphus, men avlöstes efter sekelskiftet 1900 av bl a cementplattor, så kallade Victoriaplattor. Efter över hundra år kan givetvis ett ursprungligt golv vara behäftat skador. Idag finns dock flera tillverkare av engelska tiles med ett brett sortiment med en mängd olika mönster och kulörer, vilket gör det lätt att komplettera ett skadat golv. I många fall räcker det dock med en grovrengöring för att ge golvet en ny lyster.

Lägenhetsdörrarna utformades som pardörrar och kunde ingå i en hel panelvägg. Har du kvar sådana dörrar i ditt trapphus ska du vara rädd om dem, de börjar bli ovanliga idag till följd av att nya säkerhetsdörrar satts in. Om inte dörrarna klarar moderna brandkrav bör du först undersöka möjligheten att förstärka de befintliga dörrbladen, vilket det finns lösningar för.

Snickerierna tillverkades ofta i furu, men ådringsmålades ofta för att efterlikna finare träslag så som ek, mahogny eller valnöt, alternativt laserades de i mörka nyanser. Väggarna dekorerades med schabloner eller imitationsmålade fält som skulle efterlikna marmor eller ädelträ. Om du ska återskapa detta är det viktigt att du kontrollerar att målaren har god erfarenhet av att arbeta med ådringsmåleri och marmoreringar för att resultatet ska bli bra. Det finns målare som är specialiserade på dekorationsmåleri.

1880–90-tal: Mörka kulörer och omfattande dekormåleri
Mot slutet av 1800-talet var trapphusets helhetsintryck mörkt och dovt, inte minst för att belysningen inskränkte sig till en enkel gasarmatur. Kulörerna gick ofta olika nougatbruna toner. Tidens största tekniska innovation var den hydrauliska hissen som medförde att det blev attraktivt att bo högre upp i husen.

Fönsterpartierna i trapphusen fick en dekorativ utformning med färgat eller etsat och blyinfattat glas. Finns de äldre originalfönstren bevarade ska du vara rädd om dessa, det är idag svårt att uppbringa samma kvalitet. Ta hjälp av en skicklig fönsterhantverkare vid renovering.

I entréhallarna blomstrade imitationsmåleriet i form av t ex marmoreringar, vilket kombinerades med klassiska ornament i gips. I enklare hus och kökstrapphus blev det dock vanligt med slätmålade väggar, mörka till bröstningshöjd och ovanför ljusa. Väggfälten skildes åt av en enkel linje eller en dekorerad bård. Taken dekorerades med rikliga stuckaturer med friser och takrosetter. De målades ofta i flera olika färger och kunde även vara dekormålade. Idag har många tak blivit övermålade, men det går att ta fram det ursprungliga måleriet och återställa taket.

Portgångar med körportar för häst och vagn ledde rakt igenom huset från gatan till gården. Portgången dekorerades i de mer påkostade byggnaderna ofta med samma känsla som trapphuset med marmoreringar, illusionsmålningar och stuckaturer i taket. Ofta hade man en bröstning av träpanel som skyddade putsen från bl a skador av vagnshjulen. Äldre träportar visar på ett stort hantverkskunnande. Många dörrar har idag dock ersatts av aluminiumpartier, men med hjälp av ett snickeri kan du låta nytillverka träparportar i ursprunglig modell. Leta fram originalritningar eller äldre foton för att ta reda på hur portarna har sett ut.

1900-tal: Böljande jugend kring sekelskiftet 1900
Kring sekelskiftet introducerades jugendstilen i Sverige, en stil med mjuka, böljande former. Jugendstilens speciella formspråk användes ofta vid utformningen av portar och entrépartier, som gärna var välvda. De ljusa snickerierna var i björk, fernissade eller lackade. Trapporna var oftast av vit marmor, kalksten eller cementmosaik (så kallad terrazzosten).

Fönsterpartierna indelades med mindre träspröjsar, ofta böljande, och kunde vara blyinfattade med färgade eller fasettslipade glas.

Väggarna färgsattes i ljusa kulörer med marmoreringar eller dekorationer som hämtade sin inspiration i det svenska växtriket med slingrande mönster. Vid renovering eller återställande av dessa krävs specialkompetens i form av dekorationsmålare.

Väggarna kunde även vara helt vitputsade med stuckdekorationer eller klädda med ljusa bröstpaneler. Kulörerna blev friskare och mer kulörta och de vanligaste färgerna inom jugendstilen var grönt, engelskt rött, blått, ljusgrönt och ljusgult. Taken var ofta vitmålade och enkelt utformade med stucklister i jugendstilens formspråk.

1910-tal: Nationalromantikens naturliga material
Nationalromantiken avlöste jugendstilen på 1910-talet och hade slott och borgar som förebilder. Portarna utformades som bastanta borgportar med skulpturala omfattningar i natursten. Naturliga material föredrogs framför konstmaterial eller imiterade ytskikt.

Spegeldörrarna ekådrades i ljusare kulörer eller betsades i mörka bruna toner. Måleriet bröt i flera avseenden med äldre måleritraditioner. Även om äldre tekniker fortfarande existerade, så som marmoreringar, var man inte längre lika strikt bunden till förlagor och målarplanscher. Det var ett konstnärligare och mer fritt skapande med nästan uteslutande kalkmåleri som täckte alla ytor. Väggen i trapplöpet delades ofta in i en hög bröstning som målades i t ex en kammad lasyr. Stuckaturer användes sparsamt under denna tid.

Elektrisk belysning blev standard och vanliga armaturer för tiden var hängande lyktor i glas och smide, hamrat järn eller mässing. Idag finns det flera tillverkare av belysningsarmaturer i tidstypisk stil. Dessa kan förhöja trapphusets karaktär avsevärt.

1920-tal: 20-talsklassicismen
De klassiska och antika idealen återkom under 1920-talet. De gick igen i stiliserad form i såväl fasader som trapphus. Den gröna kolmårdsmarmorn tillsammans med den vita marmorn eller terrazzostenen var vanligt i golv och trappor. Terrazzogolven var oftast platsgjutna och kunde ha mönstrade friser. På marknaden finns flera aktörer som restaurerar och nygjuter terrazzogolv.

Dörrarna betsades, men täckmålade snickerier blev också allt vanligare. Väggarna målades med klassicistisk dekor i kalkfärg eller oljefärg i kombination med friare marmoreringar. Kulörerna var genomgående ljusa.

1930-tal: Funkis med strama linjer
Med 1930-talet kom funktionalismen och trapphusen blev ljusare, stramare och mer återhållsamma. Den nya stilen tog avstånd från dekorativa element utan funktion. Inslag av dekor kunde i vissa fall förekomma i form av konstverk, kakel eller glasbetong. Den gröna kolmårdsmarmorn och terrazzostenen var dominerande material i trappor och på vilplan. Även väggar kläddes i vissa fall med marmor.

Funkisdörrarna var släta i gabon eller annan fanér. Fönsterpartierna blev större och utfördes oftast utan spröjs. Väggarna fick i mer påkostade trapphus motivmålningar, men det vanligaste var släta, odekorerade väggar målade med oljefärg eller kalkfärg. Stor vikt lades vid ytbehandlingen, som genom olika tekniker fick en blank yta. Vid återställande av den här typen av trapphus är det viktigt att inte bara välja rätt kulör, utan att även ytbehandlingen blir densamma för att skapa rätt karaktär.

Hiss blev allt mer standard och hisskorgen kläddes ofta med en slät boasering av fanér. Hissdörren tillverkades i svart smide, lackerat stål eller blankpolerad metall med inslag av mässing. Ju högre hissen prioriterades desto mindre omsorg lades på själva trapplöpens utformning.

Armaturerna fick en modernare prägel i form av globarmaturer eller lampetter med modernistisk utformning.

1940–50-tal: Funktion i stället för dekor
På 1940- och 50-talet blev dekoren i trapphuset mindre viktig. Trapphusen blev enklare med fernissade eller lackade portar och lägenhetsdörrar med träfanér. Funktionen fick styra utformningen och entréerna drogs ofta in i fasaden eller kompletterades med skärmtak för väderskydd. Väggarna målades i enhetliga kulörer och delades ofta in i en bröstning i en mörkare kulör, medan den övre väggytan målades ljusare. På 1950-talet började man laborera med fondväggar i avvikande kulörer och ibland tapetserades t o m fondväggar som dekorativa inslag. Andra dekorativa inslag var mosaik eller särskilt formgivna trappräcken i smide.

Trapphusen försågs redan på 1930-talet med sopnedkast och i 1950-talshusen var det standard. Nya krav idag innebär dock att avfallet ska miljösorteras, vilket leder till att de äldre sopnedkasten ofta tas bort. Sopnedkasten är en karaktäristisk detalj, så även om de inte längre kan användas bör de bibehållas i trapphuset som ett tidsdokument. Genom rätt färgsättning kan de till och med bli ett spännande inslag i trapphuset.

1960–80-tal: Kulörta inslag och moderna färgtyper
1960-talets trapphus liknade på många sätt 1950-talets. Skillnaden i måleriet blev däremot större. Mer påkostade trapphus försågs med motivmålningar av konstnärer, medan flertalet trapphus fick ett betydligt enklare måleri. Kulörerna blev starkare och mer kulörta och under perioden lanserades nya typer av målningsbehandlingar för att effektivisera, t ex flingmålning. Från 1960-talet blev det också vanligare med glasfiberväv. Kraven på tålig yta var ofta större än de estetiska kraven.

Ju närmare 1970-talet man kommer desto mindre dekorerades trapphusen. Utsmyckningarna flyttar istället ut till gaturummet. Kulörerna är ännu en bit in på 1970-talet kulörta, men i slutet av årtiondet blev de allt ljusare. På 1980-talet blev pastellfärgerna populära tillsammans med schablon- och svampmålningar, ofta på glasfiberväv. Även äldre trapphus från 1800-talet kunde ges denna behandling vilket förtog såväl karaktär som historisk förankring.

Ta hand om ditt trapphus
Vid alla typer av åtgärder bör du utgå från trapphusets egen historia och karaktär. Det är en viktig del i en byggnad som bör lyftas fram och värnas.