Byggnadens uttryck skulle vara enklare och fasaden var ofta av natursten, eller tegel. Även dekorationer utgjordes av natursten, eller grå cement för att efterlikna sten. Ljust putsade och stenimiterande fasader förekom också, de var grovt spritputsade med dekorationer av slätputs i samma kulör. Ju högre standard ett hus hade desto mer dekorerad var fasaden. Byggnaderna gavs ett vertikalt, uppåtsträvande uttryck förstärkt av trappgalvar, tinnar och torn. Karaktäristiskt för sekelskiftets byggnader var den brutna taksiluetten och de asymmetriska fasaderna. Tidigare stilideal förespråkade en obruten taksiluett med kraftig takgesims och en symetrisk fasad med jämn fönstersättning. Under perioden kring det förra sekelskiftet lät man istället de innanförvarande rummen påverka fönstrens placering och storlek. De spreds ut över fasaden och placeras i grupper om två och tre. Byggnadens sockelvåning betonades och grovhuggen natursten användes ofta som material istället för putsrusticering. Fönster och dörrar drogs in från fasadlivet och för att förstärka denna djupverkan målades bågarna i en mörk kulör, som brunt eller engelskt rött.

Synliga konstruktionsdetaljer var en del av tidens strävan efter äkthet. Detta ledde till att ankarslut gjordes synliga på fasaden och valvslagningar över fönster och portar accentuerades. Den översta våningen liksom takfoten utfördes ofta i mönstermurning med tegel i olika kulör. Den mer fantasifulla synen på byggnadens volym gjorde även hörntorn och burspråk vanliga, gärna dragna över flera våningar och avslutade ovanför taknocken. Ytterligare ett nytt inslag i stadsbilden var balkonger mot gatan vilka markerade de viktigaste rummen. Balkongräckena var ofta rikt dekorerade i smidesjärn. Även tornspirorna var av smidesjärn.

Byggnaderna hade sadeltak klädda med skiffer eller imiterad sådan i form av gråmålad plåt skuren på diagonalen. Taken dekorerades med takkupor i utsmyckningssyfte, de var ofta för små för att ens användas.

Lägenheterna på husets första och andra bostadsvåning var vanligtvis de finaste. De rika skulle inte behöva gå i för mycket trappor men ville inte heller bo för långt ner för insynens skull. Längre upp i huset och i gårdshuset (i mindre och sämre lägenheter) bodde de mindre bemedlade.

Husens längsgående hjärtmur delade paradlägenheterna i en representativ och en privat del. Mot gatan låg salar, salonger och matsal i fil och mot gården var kök och jungfrukammare placerade. Sovrummen för familjen kunde ligga åt båda håll. Köket hade en separat ingång från trapphuset. Uppvärmningen av lägenheterna skedde genom kakelugn och vedspis. Kakelugnen valdes ofta ut för att passa rummets karaktär. En mörkare placerades i matsalen och i herrummet medan en ljusare kakelugn fanns i salongen och i fruns rum, i sovrummen stod en vit. Väggpaneler och snickerier målades för att likna ek eller mahogny vilket gav en mörk interiör. I matsalen och ibland i tamburen sattes bröstpanel upp på väggarna, även kring dörrar och fönster. Dörrfoder, fotpanel och spegeldörrar förekom både i paradvåningar och enklare lägenheter.

Under perioden slog nymodigheter som massproducerade inredningsdetaljer av trä och det kopplade fönstret igenom. Utan kopplade fönster var man tvungen att sätta i en lös innerruta för att klara vinterkylan. I mer exklusiva hus gjorde man även installationer för wc och bad, hiss och elektricitet - de enklare husen hade gemensamt WC i trapphuset. Under 1880-talet hade lägenheterna haft torrdass med ingång via hallen. Tunnan tömdes sedan från trapphuset genom en separat dörr.