Utedass och gödsel
Under 1800-talets början var dödligheten hög i de svenska städerna. Till stor del berodde detta på bakterier som frodades i smutsen på gatorna samt i de trånga och mörka bostäderna. Hushållens avfall slängdes ofta rätt ut på gatan och blev liggande tills det regnade bort. Det var upp till den enskilde husägaren att hålla rent på gatan utanför fastigheten, vilket gett upphov till uttrycket Sopa rent framför egen dörr. Uthus placerades på gården ovanför en grop, när gropen blev full grävdes en ny och dasset flyttades. Avskrädet användes ofta som gödsel i den egna trädgården eller hämtades av bönder från omgivande landsbygd för att ge näring till deras åkrar. Hämtningen skedde länge sporadiskt, helt enkelt när bonden hade tid mellan sina andra sysslor.

Sundhetsiver i byggandet
Den grymma Koleraepidemin på 1830-talet satte fokus på det man trodde var anledningen till smittspridningen, nämligen dålig luft. Sundhetskommittéer tillsattes i flera svenska städer och även i Göteborg arbetade man för ren luft och ökad renhållning. Mot 1800-talets slut förändrades synen på avfall ytterligare, det var något som skulle gömmas undan och inte synas. Till grund för detta låg inledningsvis det sanitära arbetet och den minskade dödligheten, men tabubeläggandet späddes på av den stränga borgerliga uppfattningen om personlig hygien. Stadsplanerna och arkitekturen påverkades av den förändrade synen på renlighet. Nu skulle det byggas hygieniskt med ljus, luft och vatten som förtecken. Flerbostadshusen uppfördes med förhöjd källarvåning för att skydda bostäderna från fukt. Fönstren gjordes fler och större med ökat ljusinsläpp och bättre vädringsmöjligheter som mål. Ventileringen av bostaden, både omsättningen av luft och möjligheten att vädra kring exempelvis avträden, blev viktigare. I stadsplaneringen ser man hygientanken i de grönstråk och breda gator som anlades, här skulle vindar och sol släppas fram. Längs vallgraven i Göteborg skapades ett bälte med friliggande villor och institutionsbyggnader i park, i dag syns detta bäst kring Pedagogen och Engelska kyrkan. Samtidigt reglerades stadens renhållning, uppsamlingsplatser och transportsystem ordnades. I lägenheterna fick pottan en ny placering, istället för under sängen skulle den nu stå i det separata toalettrummet.

Göteborg – ett mönster av snygghet
Under 1800-talets slut lades flera planer fram för hantering av stadens avfall. De flesta av dem gav fastighetsägarna fler påbud medan stadens ansvar hela tiden sköts upp. Flera olika regler för nybyggnation infördes vilka bland annat föreskrev att bostadsrum inte fick placeras på eller i anslutning till ett avträde.

Innergårdarnas storlek bestämdes till minst 180 kvm och avlopp från hushåll och avträde fick inte längre leda ut på gatan. I ungefär samma veva startades Göteborgs Pudrettberednings AB. Affärsidén var att hämta latrin och avfall, omvandla det till gödsel för att sedan sälja det till lantbrukare. Bolaget utvecklade en egen lösning, Göteborgssystemet, med hjulförsedda trälådor stående på räls under avträdena. Lådorna kunde på så vis rullas ut när kalk dagligen skulle röras ner för att hindra förruttnelse, liksom vid tömning. På detta sätt hämtades Göteborgarnas latrin ända in på 1920-talet.

Manuell tömning möter vattenklosett
Hanteringen av stadens avfall har alltid varit en viktig fråga, de två alternativ som diskuterades flitigast under 1800-talet var hämtning och återanvändning eller att låta allt spolas bort i nya avloppssystem. I flera städer samlades latrinen i avträdesgropar under husen, groparna var ofta fodrade med trä eller tegel och vätska kunde läcka ut i den omgivande marken. Torrklosetterna i lägenheterna bands samman genom ett rörsystem genom vilket avföringen damp ner. Groparna tömdes sedan för hand eller med hjälp av en vakuumpump, driven av en ångmaskin. Ett alternativ till groparna var latrintunnor vilka samlade upp avföringen och byttes med jämna mellanrum. De första vattenklosetterna i Göteborg installerades troligen på det nybyggda Sahlgrenska sjukhuset på 1850-talet. Där fanns 26 wc:n som tillverkats på Keillers mekaniska verkstad. Tyvärr ledde avloppsledningarna rakt ut i vallgravens nästan stillastående vatten med en otrevlig lukt som följd. Samma odör ska även ha letat sig upp genom sjukhusets murverk och in i bottenvåningens bostadsrum och kök. År 1910 beslutade Göteborgs stadsfullmäktige att stadens kloaker skulle förbättras så pass mycket att vattenklosetter kunde tillåtas, den beräknade kostnaden var 1,4 miljoner kronor. En av de stora anledningarna till att vattenklosetter inte införts på bred front i hushållen var just avsaknaden av avloppsledningar. Att låta avloppet mynna ut i hamnen, kanalen eller vallgraven var förbjudet.