1800-talet 

1800-talet dominerades till stora delar av fattigdom och hungersnöd. Städerna förföll och de många krigen hade utarmat stadskassan. I samband med den nye svenske konungen Karl Johan Bernadotte (regent från 1818) från Frankrike kom Karl Johansstilen.

Stilen är i stort det samma som Frankrikes Empir. Arkitekturen är enkel och klassicistisk med symetriska fasader. Karl Johansstilen blev populär över hela Sverige eftersom den lämpade sig väl för träbyggande. De finare timmerbyggnaderna kläddes under perioden med slät panel och målades i milda kulörer som grått, gult eller svagt mossgrönt. Stenbyggnaderna slätputsades och sockelvåningen rusticerades och målades för att efterlikna sten.

Fasaderna är prydda med ett fåtal strama dekorationer, som lister under fönstren, målade i en mörkare ton av exempelvis grönt, rött eller brunt. Byggnaderna har flacka sadeltak klädda med falsad, svartmålad plåt. De sparsmakade fasaderna speglar det ekonomiska läget under perioden.

I och med industrialismens genombrott i Sverige, under andra hälften av 1800-talet, blev olika Nystilar gällande inom arkitekturen. Alla historiska stilar och epoker användes som inspiration i stilar som Nyrokoko, Nyrenässans och Nygotik. Många förebilder hämtades från England, där industrialismen startade.
Kännetecknande för perioden var att exempelvis järnvägsstationer kunde uppföras som sengotiska slottshallar och bryggerier kunde byggas som medeltidsborgar. Gjutjärn var ett för tiden nytt material som användes flitigt. Det möjliggjorde nya byggnadsdetaljer som tornspiror, även på mer vardagliga byggnader. Under samma period blev snickarglädje vanligt i villabebyggelsen, ångsågar och snickerifabriker tillverkade ornamenteringarna som kunde köpas färdiga från kataloger.

Även under 1880-talet förekom de olika Nystilarna, den mest förhärskande i stenstaden är Klassicismen som inspirerats av antiken och renässansen. Under perioden byggdes mycket i Sverige, bland annat järnvägsstationer och hotell uppfördes
Bostadshusen låg i slutna kvarter kring gårdar avdelade med höga murar. Ofta var fasaden uppdelad i tre delar och utförd i stenimiterande puts. Sockelvåningen var i putsrustik, gjord för att likna naturstensblock, nästföljande våningar var rikligt dekorerade medan den översta våningen vanligen var mer sparsamt utsmyckad.

Fasaderna slätputsades i ljusa färger som gulbeige eller gråvitt och karaktäriseras av symmetri. Fönstren var jämnt placerade och var, liksom portarna, indragna i fasadlivet. Fönstersnickerierna målades mörka, bruna eller grågröna exempelvis, och hade t- eller korspost. Portarna var vanligtvis kraftiga pardörrar av trä med glasade partier, omfattade av natursten eller puts.

En nyhet var stora butiksfönster i bottenvåningen. Den nya möjligheten att blåsa större glas gjorde även lägenhetsfönstren större. Utsmyckningarna hade anknytning till antiken och pilastrar, frontoner och kolonner användes liksom profilerade lister mellan våningar. Ett tandsnitt under den obrutna takfoten var också vanligt. Dekorationerna var rejäla och fasaderna fick genom dem en spännande och livfull skuggverkan. Takfallen var flacka och klädda med svart- eller rödmålad, falsad plåt.

På 1880-talet startade den industriella förtillverkningen av inredningsdetaljer som keramiska golvplattor till trapphusen, balkonger och gjutjärnstrappor. Även innerdörrar, lister och paneler beställdes och förtillverkades. Också i enklare lägenheter användes sockellist. Rummen låg i fil mot gatan och försågs med kakelugn. I lägenheterna fanns torrdass som tömdes genom en separat dörr från trapphuset. Inredningsidealen påverkades av tidens mode med mörka färger och tunga textilier. Rummen var belamrade med stora, skulpterade ekmöbler och prydnadssaker.