Folkhemsarkitektur 

Den första maj 1945 kom äntligen beskedet: Freden var ett faktum! Det Andra världskriget hade skördat många offer och stora delar av Europa låg i grus och aska. Sverige hade dock klarat sig och vi kunde snabbt återgå till vardagen. Här stod vi med våra maskiner, vår malm och vår skog. Snabbt kom vi igång igen och med lätthet sprang vi om våra konkurrenter på världsmarknaden. Tack vare framgångarna kunde vi äntligen bygga det folkhem vi drömt om sedan 1930-talet.

Sverige började reformeras. Vi fick bättre pensioner, barnbidrag, sjukförsäkringar, fria skolmåltider med mera samtidigt som det generella välståndet ökade i rasande fart. Vi fick också rätt till en tre veckors semester då vi gärna reste land och rike runt med bil eller tåg. Vi började även resa till andra och varmare länder. 1955 landade det första svenska chartrade flygplanet på Mallorca.

Framförallt i städerna fanns det gott om arbetstillfällen, och flyttlassen från landsbygd till stad gick täta. Detta innebar också att trycket på bostäderna blev allt starkare. Nu hade man råd att bo större och bättre, men tillgången på lediga lägenheter var knapp. Bostadsfrågan, det vill säga bostadsbrist och trångboddhet, kom att bli en av efterkrigstidens största politiska frågor.

Bostadspolitiken kom också att bli en hörnsten i byggandet av folkhemmet. Tanken var att alla skulle bo bra, och detta skulle realiseras genom att samhället tog ett större ansvar för bostadsproduktionen. Mot slutet av fyrtiotalet drogs riktlinjerna upp. Staten gav subventioner och förmånliga lån till bostadsbyggande vilka kommunerna i sin tur portionerade ut till framförallt kommunala och kooperativa byggherrar.

Då de som utformade politiken ansåg att två till tre rum och kök var den standard man borde uppnå blev flerfamiljshuset lösningen på bostadsfrågan. Enfamiljshuset betraktades nämligen som oekonomiskt. Därmed uppstod den något paradoxala situationen att Sverige, ett av Europas mest glesbefolkade länder, hade den största produktionen av flerfamiljshus.

Vid slutet av fyrtiotalet byggdes husen fortfarande som fristående lameller, men med tiden kom det att bli allt mer vanligt att gruppera husen kring halvslutna grönskande gårdar som var öppna mot söder. Även punkthusen, det vill säga fristående hus med flera våningar, började slå igenom. Fasaderna spritputsades i regel i mustiga färger, men även tegelfasader förekommer.

Efter Andra Världskriget slog grannskapsenheten igenom och blev en dominerande planeringsprincip för de nya stadsdelarna. Tanken var att stadsdelarna skulle utgöra från varandra klart avskiljda ”grannskapsenheter” som var relativt självförsörjda på social, kommersiell och kulturell service. i många stadsdelar uppfördes centrumanläggningar med butiker, biograf, samlingslokaler med mera. Tanken bakom grannskapsplaneringen var dels att göra stadsdelarna trivsammare, dels att skapa den gruppgemenskap som tidens sociologer menade kunde utgöra en motvikt till de destruktiva massrörelser man sett breda ut sig i Europa under det mörka 1930-talet.