Funkis 

Skiftet mellan tjugo- och trettiotalen var en omtumlande tid. Hösten 1929 kraschade börsen i New York, den efterföljande depressionen blev mycket kännbar såväl i Amerika som i Europa. Hela västvärlden drabbades av massarbetslöshet. Samtidigt fanns det de som andades tillförsikt och framtidstro. Den 16 maj 1930 slogs dörrarna upp för Stockholmsutställningen där det senaste inom arkitektur och inredning visades upp.

Den 16 maj 1930 slogs dörrarna upp för Stockholmsutställningen där det senaste inom arkitektur och inredning visades upp. Utställningen förebådade en ny tid – en tid för ett modernt livsmönster, för nya vanor. En tid för stålrörsmöbler, rostfria diskbänkar, neonljus, varor som gick att stapla, butiker med glasade diskar med mera.

Stockholmsutställningens programförklaring var tydlig. Det som var praktiskt var också vackert, det ändamålsenliga var också det sköna. En möbels utseende skulle underordnas behovet. Den skulle först och främst fylla sin uppgift på ett för användaren bekvämt sätt, samt vara massproducerbar så att den var överkomlig för gemene man.

Nyskapande

Utställningens bostadsavdelning rönte störst uppmärksamhet bland de över fyra miljoner besökarna. Ett tjugotal arkitekter hade bjudits in och efter deras ritningar hade sedan tio villor och tjugo lägenheter byggts upp för att visa upp nya idéer för planlösningar. Vardagsrummen skulle vara just var dags rum och gjordes därmed rymliga. I köken skulle det bara lagas mat och därför saknade de utrymme för matplats.

Själva arkitekturen var också nyskapande med släta ljusa fasader som var befriade från burspråk och andra ”onödiga” ornament. Fönstren var rejält tilltagna vilket, tillsammans med den genomgående planlösningen och husens placering, skulle ge maximalt med ljusinsläpp.

Funkis på var mans läppar

Funktionalismen, eller kort och gott ”funkis”, var snart på var mans läppar vare sig det var möbler i böjträ, praktiska serveringsbord eller lampor i enkla rundade utformningar. Nymodigheten stålrör slog dock inte igenom i Sverige. Nej, trä skulle det vara.

I Göteborg byggdes redan 1930 landshövdingehus i funkisstil. Några år senare blev Uno Åhrén, en av Stockholmsutställningens centrala gestalter, stadens stadsplanechef och han skred genast till verket med att revidera tidigare stadsplaner så att de blev i linje med de nya idealen. Flera områden kompletterades med fristående lamellhus samtidigt som Övre Johanneberg uppfördes som ett utpräglat funkisområde med luftig stadsplan.

Den klassiska funkisens storhetstid varade fram till slutet av trettiotalet. Sedan bröt kriget ut och nästan all bostadsproduktion upphörde. Efter kriget skedde en viss återgång till tidigare arkitektoniska ideal även om många av 1930-talets tankar kring bostadsbyggande levde vidare.