Nationalromantik 

Detta gällde både för materialval och för formspråk. Lokala material och byggnadssätt framhävdes, i och med järnvägens utbyggnad fanns också större möjlighet att transportera tegel från inlandets tegelbruk till de större städerna. Bruket av natursten som fasadelement blev populärt vilket bidrog till stenindustrins modernisering.

Under början av 1910-talet avlöstes jugendepoken av nationalromantiken. Trots detta förekommer de båda stilarna tillsammans i flera fasader. Det spända politiska läget inför första världskriget ledde till en nationell samling i många länder i Europa. Arkitekturen i Sverige influerades av äldre inhemsk byggtradition med viss inspiration från Danmark och Tyskland.

Inom arkitekturen talar man om nationalromantik främst under 1910-1920-talet. Inom konst, litteratur och musik hade de nationalistiska och folkloristiska strömningarna slagit igenom redan under 1800-talet. Många var de som ville beskriva nationalismen i ord och bild, bland författarna kan nämnas Verner von Heidenstam. I Stockholm grundades både Skansen och Nationalmuseum i denna anda. En snare byggnad i nationalromantisk stil är stadshuset i samma stad.

Stadsplanerandet strävade nu bort från den stela och rätvinkliga staden. Istället strävade man efter mer variation och omväxling i stadsbyggandet. Detta skulle uppnås genom att anpassa gatusträckningen till terrängen och skapa öppna platser mellan husen.

Nationalromantikens byggnader hade tunga och slutna fasader, ofta i tegel men även i trä och puts. Karaktäristiskt var värnandet om äkta material med exempelvis natursten, som granit, i sockeln. Entrépartierna hade ofta en rikt dekorerad omfattning i huggen natursten. Portar var ofta i massiv ek med små fönsterpartier. Det förekom att tegel maskintillverkades för att likna gammalt handslaget tegel och fogarna gjordes breda för att ge ett ålderdomligt intryck.
Det hantverksmässiga uttrycket var viktigt. Mönstermurning i tegel var en av få förekommande dekorationer. Kantiga burspråk över flera våningar var vanligt, de avslutades ofta upptill med en balkong eller ett litet tak. Fönstren låg i liv med fasaden och hade småspröjsade rutor med bågar målade i vitt, brunt eller grågrönt. Vitmålade bågar hade tidigare inte använts i stadsmiljö. Balkongerna hade räcken av smidesjärn eller natursten.

Själva konstruktionen i husen var viktig och gavs ofta uttryck i fasaden. Detta kunde ske genom smidda ankarslut eller kraftiga balkongkonsoler i natursten. Konsolerna var inte alltid bärande utan just en konstruktionsprydnad. Byggnadernas tak var höga och branta, ofta brutna sadeltak, klädda med glaserat eller oglaserat tegel. Takdetaljer utfördes ofta i kopparplåt som ärgade, även svart- eller rödmålad plåt var vanligt. I de fall vinden var inredd fanns stora takkupor i höjd med takfoten. De höga taken, den massiva entrédörren och de småspröjsade fönsterrutorna samverkar till upplevelsen av en sluten fasad.

De putsade husen hade under den perioden hade ofta tegelkross blandad i putsen vilket gav en rödbrun fasad. Även grårosa, gråvita och gulvita putsfasader uppfördes. I södra Sverige kom inspirationen från äldre skånsk och dansk arkitektur vilket resulterade i fasader som inte var lika tunga och slutna som i mellersta Sverige. Även villabyggandet påverkades av nationalromantiken och en allmogeinspirerad träarkitektur utvecklades. Exempel på detta är egnahemsområdet i Landala i Göteborg med tunga och mörka trähus. I Landala finns även landshövdingehus i nationalromantisk tappning.