Tjugotalsklassicism 

Med kooperativa bostadsföreningar som byggherrar fanns nu möjligheten att planlägga hela kvarter i ett sammanhang istället för ett hus i taget. Samtidigt blev den goda bostadens utformning en viktig fråga i hela samhället och en utredning gjordes: ”Praktiska och hygieniska bostäder”. Husen byggdes ofta under stor prispress men med stor omsorg om material och utformning.

Även stadsplaneringen genomgick under den här perioden en förändring. Man strävade bort från stenstadens fullbyggda kvarter mot en ljusare och mer grönskande boendemiljö. Resultatet blev så kallade storgårdar med planteringar, omslutna av sammanhängande fasader. Gårdarna var obebyggda men byggnaderna var såpass modernt utrustade att uthus inte längre behövdes. WC fanns, om inte i lägenheten, i trapphuset och HSB hade till och med sopnedkast i vissa hus. De öppna gårdarna förde in grönska och ljus i den annars slutna stenstaden. Från gatan ledde portaler in till gården där entréerna till trapphusen placerats.

Arkitektoniskt sett bröt man upp från den nationalromantiska perioden under 1910-talet. Tjugotalsklassicismen var inspirerad av antikens grekiska tempel och det tidiga 1800-talets arkitektur. Istället för slutna tegelfasader uppfördes putsade byggnader med symmetri, enhetlighet och lugn som ledord. Fasaderna gjordes enkla med få men genomtänkta utsmyckningar. Putsen var i en mustig kulör som gult, rödbrunt eller grönt. Även grågult eller grågrönt förekom, gemensamt är att kulörerna var mer mättade än i någon annan epok. Fasaddetaljer som fönsteromfattningar, portiker och pilastrar målades i avvikande färg, till exempel vitt eller ljusgrått. Bottenvåningen var oftast av stenimiterande puts, alltså puts med markerat stenliknande rutmönster.

Fasaderna dekorerades sparsamt med exempelvis girlanger, pilastrar och rosetter. Fönstersättningen var jämn och fönstren låg i liv med fasaden. Mindre burspråk var vanligt förekommande. Fönstren bestod av två bågar delade i sex rutor, ursprungligen av handgjort glas. Lunettfönster eller runda fönster placerades ofta på gavlar. Fönstersnickerierna målades vanligtvis i grönt, brunt eller rödbrunt. Det viktigaste i fasaderna var inte de enskilda elementen utan den sammantagna upplevelsen av lugn och horisontalitet som band samman flera fasader till en lugn vägg. Här och där kan symmetrin brytas av ett högre gavelparti. Taken gjordes flacka och kläddes med tegel eller plåt målad i svart eller rött. Takfoten dekorerades ofta med ett tandsnitt.

Lägenheterna utrustades ofta med funktionella kök och badrum. Takhöjden sänktes något eftersom fler lägenheter skulle skapas till lägre pris. Inredningstrenden var elegant med möbler i ljusa träslag. Konsthantverkets ideal spreds till masstillverkningen och husgeråd tillverkades under parollen ”vackrare vardagsvara”. Stilen blev populär i hela Norden och kallas även Swedish grace eller nordisk klassicism. Swedish grace är även namnet på en känd servis från Rörstrand som kom 1930.

Klassicismen slog främst igenom i Stockholm och Göteborg, men även i södra Sverige finns representanter för stilen. I söder är fasaderna ofta i mörkt tegel och drar mer mot nationalromantik. I Göteborg finns flera landshövdingehus med klassicistiska drag.