Tak 

En byggnads tak och dess taktäckningsmaterial har stor betydelse, såväl tekniskt som för byggnadens helhetskaraktär. Därför kallas taket ibland för ”den femte fasaden”. Vad vi har täckt våra tak med har varierat över tid och skiftat till följd av såväl tillgång på material som förbättrade framställningstekniker och arkitektoniska ideal. I äldre tider var taktäckningsmaterialet en statussymbol där det dyrbara plåttaket tydligt skilde sig från de enklare husens torv- eller spåntak. I den här artikeln berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum AB, om olika taktäckningsmaterial genom historien.

 

De äldsta taken

I äldre tider gavs de traditionella timmerbyggnaderna vanligtvis åstak som täcktes med torv bevuxen med gräs. Just torv var sannolikt det vanligaste taktäckningsmaterialet i Syd- och Mellansverige fram till mitten av 1700-talet. Det förekom också sk vedtak, särskilt i de skogsrika norra delarna av Sverige, liksom sk faltak som utfördes av träpanel. I jordbruksbygder var det vanligt med stråtak, dvs att taken belades med halm eller vass. På landsbygden var också spåntak av sk stickspån vanliga (bestod av enkla, halvcentimetertjocka träspån). I mer förnäma miljöer och på kyrkor förekom istället det sk stavspånet av tjockare spån vilket gav ett mer bearbetat utseende. Ofta lades stavspånet med fiskfjällsliknande rundade eller V-formade ändar på spånen. Idag är det framförallt på ålderdomliga och kulturhistoriskt värdefulla byggnader dessa äldre taktäckningsmaterial förekommer – på t ex hembygdsgårdar, slott och äldre kyrkor.

 

Taktegel

Ett av de vanligaste taktäckningsmaterialen, såväl historiskt som idag, är taktegel av bränd lera. Taktegel är ett material med gamla anor, faktum är att man i Kina gjort fynd av tegel som daterats till 1000 år före Kristus. Fast i Norden introduceras taktegel först vid 1100-talets slut. Då användes taktegel framförallt på kloster och på kyrkans byggnader. Det var nämligen klostrens byggmästare från kontinenten som introducerade materialet i Sverige. Den äldsta typen av taktegel kallas för ”munk- och nunnetegel”. Som namnet antyder består ett sådant tak av två olika sorters pannor. Den underliggande pannan kallades ”nunna”, medan den överliggande rundade täckpannan kallades ”munk”. Den tekniska utvecklingen har lett till att takpannor i Sverige idag utseendemässigt skiljer sig väsentligt från sina antika förebilder, men kring Medelhavet däremot lever det antika takteglet kvar i nästan oförändrad form. Vid sidan av munk- och nunneteglet förekom också sk fjälltegel som bestod av rektangulära plattor med rundad eller spetsig nedre kant.

På 1500-talet spred sig användandet av taktegel till de svenska städerna och till den mer påkostade bebyggelsen. Vid denna tid importerades merparten av det tegel som lades på våra tak. Under 1700-talet blev dock de svenska tegelbruken fler och nu kom även gårdstegelbruken igång där taktegel tillverkades småskaligt på större gårdar för en lokal marknad. Det ålderdomliga munk- och nunneteglet vidareutvecklades under 1600- och 1700-talen och det sk vingteglet introducerades, vilket kom att bli en föregångare till det enkupiga teglet som kom att bli dominerande från och med 1700-talet och en bit in på 1900-talet. Det enkupiga teglet består av en tegelplatta som böjts i vågform.

Vid denna tid var taktegel en ren hantverksprodukt och tillverkades för hand genom att leran kavlades ut till plattor som skars till efter mallar. Plattorna veks sedan över en form. Enligt äldre källor slogs det tidiga munk- och nunneteglet över låret på hantverkaren.

Bränningen av taktegel skedde i vedeldade brännugnar. Till en början var dessa ugnar inte permanenta, utan de byggdes upp och revs i samband med bränningen (sk fältugnar). Under 1800-talet började man istället bygga permanenta brännugnar i vilka teglet staplades i mitten av ugnen där värmen var som jämnast.

Under 1800-talet blev tillverkningen av taktegel industriell, vilket gjordes materialet billigare. Nu blev taktegel vanligt över hela Sverige. Kring 1800-talets mitt fanns flera olika typer av maskiner för formpressning av taktegel. De äldsta var tramppressar, men så småningom utvecklades mer effektiva pressar som mekaniserade hela tillverkningsprocessen. Den nya tekniken gjorde det möjligt att framställa mer avancerade taktegel och sortimentet breddades. Kvaliteten på det formpressade takteglet var hög, och än idag finns ett stort antal tegeltak från denna tid bevarade.

Tvåkupigt tegel, vilket idag är den vanligaste modellen, började tillverkas kring sekelskiftet 1900. Då hade all tillverkning mekaniserats och pannorna strängpressades (dvs spritsades fram ur maskiner). De tvåkupiga teglen motsvarar de enkupiga med skillnaden att de är försedda med två nedåtgående och två uppåtgående vågor. De nya tillverkningsmetoderna förde med sig många nya typer av taktegel och det fanns ett omfattande utbud av specialtegel. Under nationalromantiken på 1910-talet fick takteglet ett stort uppsving och från denna tid finns många högresta tak belagda med en- eller tvåkupigt lertegel bevarade.

Precis som formatet på tegelpannorna har varierat har även kulören varierat över tid. De röda takteglet har alltid varit vanligast men genom historiens gång har det även förekommit t ex svarta och gröna glaserade tegelpannor. Glaserat tegel innebär att lerteglet doppas i en glasyr och därefter bränns en gång till.  Glasyren, vilken består av ett tunt lager lera med inblandning av olika kemikalier eller mineraler, ger teglet en högblank yta. Denna typ av taktegel var kostsam och har därför i huvudsak använts på finare byggnader i våra städer eller på herrgårdar.

Den inhemska tegelproduktionen fortsatte att öka fram till 1950-talet för att därefter minska och efter 1970-talets energikris fanns bara en tillverkare kvar i Sverige, Vittinge tegelbruk utanför Sala. Eftersom det har funnits ett mycket stort antal mindre tegelbruk kan det vara svårt att veta vart det äldre teglet kommer ifrån. Men om du vänder på tegelpannan kan du ha tur att hitta en stämpel som talar om vart det har tillverkats. På det äldsta och handslagna teglet sitter stämpeln oftast på klacken, medan det på det form- och strängpressade istället sitter på baksidan.

Tegel är ett keramiskt byggnadsmaterial med lång livslängd, om det inte är frostskadad kan det hålla i flera hundra år! Det är också ett livfullt taktäckningsmaterial som blir vackrare med åren. Ett äldre taktegel har stor betydelse för en byggnads karaktär och vid omläggning av taket är det därför att rekommendera att det äldre takteglet återläggs efter att papp och läkt bytts (vilka har kortare livslängd). Trasiga pannor kan bytas mot nya lika de äldre och teglet kan rengöras från mossa och lavar. Och kom ihåg, på en äldre byggnad kan moderna betongpannor aldrig ge samma genuina uttryck som det traditionella lerteglet.

 

Plåttak

Redan på 1600–1700-talen förekom tak belagda med järnplåt, men då endast på kyrkor och högreståndsbyggnader Den så kallade svartplåten (obehandlad järnplåt) bestod av små smidda plåtar, ofta med formatet 45–59 cm, som fogades samman till en täckande yta genom vertikala och horisontella falsar som bildade ett rutmönster över taket – därför talar man om skivtäckta plåttak. Järnplåten behandlades sen med t ex blymönja och målades. Vid denna tid var plåt ett dyrbart material som smiddes med hjälp av vattendrivna hammare. Före 1800-talet var järnplåten därför endast förbehållen de riktigt påkostade byggena så som kyrkor, slott och herresäten och blev en statussymbol.

Under 1800-talet började plåttak i städerna bli vanligare. Bakgrunden var att nya metoder för att valsa ut plåtarna hade gjort materialet avsevärt billigare. Ytterligare en bidragande faktor var krav på bättre brandskydd i de brandhärjade svenska städerna. Plåt var också ett lämpligt material för de flacka takfall som hörde till tidens arkitekturstil.

Ofta valde man plåttak till följd av att man valt att ge byggnaden en komplicerad takform så som valmade tak med takkupor, torntak osv. Därför fick plåt också en glansperiod under 1800-talets andra hälft då fantasifulla taklandskap med kröndekorationer, tinnar och torn med smidda tornspiror var högsta modet.

Det stora uppsvinget för takplåt kom med den förzinkade, galvaniserade plåten under 1800-talets andra hälft. Förzinkningen gjorden plåten mer beständig mot rost. Från slutet av 1800-talet kom plåt att bli ett av de svenska städernas vanligaste takmaterial. Den förzinkade plåten platsmålades med linoljefärg på samma sätt som den obehandlade svartplåten.

Takplåt har förekommit i olika material så som järn, koppar, bly, zink och stål. Järnplåten är dock den som historiskt har dominerat. Kopparplåten var väsentligt dyrare än järnplåten och har därför i huvudsak använts i mer påkostade offentliga byggnader eller i riktigt pampiga bostadshus. Kopparplåten åldras på ett karakteristiskt sätt genom att den ärgar och antar en grön kulör. Ärgbildningen beror i huvudsak på luftföroreningar. Idag går denna process långsammare till följd av att vi har mindre föroreningar i vår luft jämfört med tidigare. Zinkplåt har endast förekommit i mindre omfattning, men hade en storhetstid kring 1800-talets andra hälft, särskilt i byggnader med komplicerade takformer. Zinkplåten är mjuk vilken gör den lätt att arbeta med vid t ex dekorationer på taken. Idag används plåt av en mängd olika material; aluminium, koppar, rostfritt stål, förzinkat stål och zink. Vanligast är förzinkad stålplåt som nästan uteslutande är industriellt färgbelagd.

Som rostskydd har man under olika tider använt förtenning, galvanisering, tjärstrykning, oljefärgsmålning och blymönja. Järn- och stålplåt har framförallt målats i svarta, röda, gröna och grå kulörer. Kulörvalet styrdes ofta av att man ville efterlikna andra material. Grönmålade tak skulle efterlikna ärgad koppar, ljusgrå plåt skulle efterlikna zink medan den röda kulören knöt an till röda tegeltak. I Göteborg är de klassiskt ”Göteborgsröda” plåttaken dominerande medan de svarta taken är vanligare i t ex Stockholm.

Formatet på takplåt har skiftat genom tiderna, vilket hänger samman med framställningstekniken. Ett plåttaks ålder kan därför identifieras genom att studera plåtarnas dimensioner. De äldsta smidda plåtarna var små i formatet, ca 45×59 cm. Från 1800-talets mitt, då plåtarna började maskinvalsas, blev plåtarna större, ca 60x120cm, ett format som kom att förbli dominerande en bra bit in på 1900-talet. Taken lades med sk skivtäckning med mötande skarvar vilket bildar ett rutmönster över takfallet. På påkostade stenstadshus kunde plåten även läggas i sk fjälltäckning, men skivtäckningen var den dominerande. Kring mitten av 1900-talet började man tillverka takplåt på rulle, så kallad bandplåt som lades i bandtäckning. Med bandtäckning får man inga tvärfalsar, vilket ger ett helt annat utseende än vid den äldre skivtäckningen.

Vid sidan av de släta och falsade plåttaken har det sedan 1800-talets mitt även förekommit tak belagda med sk korrugerad plåt. Sinuskorrugerad plåt, vilket är en vågformad plåt, har funnits sedan 1860-talet, men kom att bli vanlig först kring sekelskiftet 1900. Den sk pannplåten blev vanlig som taktäckning under 1800-talets andra hälft. Under 1900-talets senare del introducerades trapetskorrugerad plåt (sk TRP) och tegelmönstrad plåt, även kallad ”plegel”. Den korrugerade plåten spikas fast i underlaget med överlappande skarvar och har framförallt använts på ekonomibyggnader.

Gamla plåttak har i allmänhet reparerats många gånger och idag finns få riktigt ålderdomliga plåttak bevarade. Ett plåttak behöver ofta bytas med ett intervall på ca 50 år om det underhålls rätt med regelbundna målningsintervall. Vid omläggning av plåttak bör man tänka på att huruvida ett plåttak läggs med skivtäckning (av mindre plåtar) eller bandtäckning har stor betydelse för en byggnads helhetsintryck. I äldre och kulturhistoriskt värdefulla byggnader bör man undvika bandtäckt plåt. Det skivtäckta taket är mer kulturhistoriskt riktigt och ger ett vackert och distinkt utseende. Vill man ha ett traditionellt utförande är det också att rekommendera att välja en sk kulturplåt som platsmålas med linoljefärg snarare förlackerad plåt.

 

Takskiffer

Takskiffer är tunna skivor av sten som huvudsakligen tillverkas av lerskiffer eller glimmerskiffer. Skiffer som taktäckningsmaterial började användas i Sverige på 1700-talet. Skiffer har dock aldrig varit ett dominerande takmaterial i Sverige, utan har i jämförelse med andra länder haft en begränsad användning. Sin storhetstid fick materialet från och med 1850-talet och en bit in på 1900-talet. Detta sammanfaller med framväxten av det moderna samhället och dess nya offentliga byggnader så som järnvägsstationer, skolor, posthus osv. Även städernas stenstadshus och enstaka arkitektritade villor försågs med skiffertak. Under den svenska nationalromantiken kom skiffer att användas som ett uttryck för tidens vurm för de ”äkta materialen” och under jugendtiden passade materialet till de böjande och naturinspirerade formerna.

Takskiffer kan läggas på olika vis och därigenom ge olika utseende. Den vanligaste skifferplattan är den rektangulära, där nederkanten oftast är rak. För ett mer bearbetat utseende kunde man lägga skiffertak av rektangulära plattor med spetshuggen nederkant som skapar ett bikakemönster eller med plattor med rundad nederkant som skapar ett fjällmönster. Kvadratiska plattor kunde också läggas på diagonalen. Genom att variera mörka och ljusa skifferplattor kunde man också skapa mönster över takfallen.

Takskiffer är ett vackert, beständigt och miljövänligt takmaterial som kan hålla i mer än 150 år. Enstaka trasiga skifferplattor kan ersättas med nya som hängs upp i krok. Den svaga punkten är de spikar som plattorna fästes fast i taket med samt underlagspappen. Om spikarna rostar kan det bli aktuellt med en omläggning av taket. Om du har ett äldre skiffertak som behöver läggas om bör du kontakta en specialist på takskiffer för rätt utförande.

 

Papptak och takshingel

Det enklare och billiga papptaket har framförallt lagts på mindre bostadshus, ekonomi- och industribyggnader. I Sverige har papptak traditioner från slutet av 1700-talet. Då tillverkades takpapp av en tyglumpsbaserad pappersmassa med inbladning av släckt kalk, kopparvitriol mm till skifferliknande ark vilka spikades upp ungefär som skiffertak. Takpappen behandlades sedan genom tjärstrykning. Produkten gick vid denna tid under namnet ”stenpapper”.

På 1860-talet började man framställa takpapp på rulle som sedan lades i våder på taket. Taken blev både billiga och lätta, och kunde användas till ekonomibyggnader och hus med klen konstruktion. Pappen kom nu att bli ett allt vanligare taktäckningsmaterial.

Eftersom pappen bröts ner av solen fick den kontinuerligt underhållas genom tjärstrykning. Men i början av 1900-talet introducerades asfaltspappen som var impregnerad med oljeasfalt, och därför inte krävde regelbunden tjärstrykning. Kring sekelskiftet introducerades även ett finare alternativ till takpappen, sk takschingel eller takpappsskiffer. Takschingel består av formstansade, skifferbelagda asfaltsplattor. Schinglet läggs omlott så att det efterliknar de dyrare skiffertaken. Än idag är schingel ett populärt material för bl a villor. Den vanligaste kulören är den svarta men det finns ett brett spektrum av färger att välja bland. Takschingel har en livslängd om ca 30–40 år och behöver i regel inget underhåll utöver normal översyn innebärande att taket hålls rent från mossa, löv och skräp.

 

Betongpannor

Kring 1800-talets mitt började betongen användas allt mer i det svenska byggandet. Takpannor av betong började att tillverkas i Tyskland på 1850-talet. I Sverige startade tillverkningen under sent 1800-tal, från början i närheten av cementfabriker, där bindemedlet fanns. Snart kom betonggjuterier att etableras i stor skala över hela landet. Betongpannorna tillverkades av cement, sand och vatten och gavs samma former som tegelpannorna. Cementen härdar efter tillsats av vatten vilket innebär att betongpannorna, till skillnad från takteglet, inte krävde någon bränningsprocess. De äldsta betongpannorna var, till skillnad från dagens betongpannor, förhållandevis nätta och tunna. De var i regel inte genomfärgade utan försågs med en ytkulör, gärna i rött eller grönt. Eftersom de inte var genomfärgade blektes de med åren.

Oavsett ålder är alla betongpannor behäftade med samma problematik – cementen bryts ner av UV- strålningen och materialet blir porigt och vittrar. För att klara nötningen från klimatet har därför betongpannorna över tid blivit allt grövre, tjockare och även belagda med en keramisk yta. Jämfört med det traditionella takteglet har betongpannor en kortare livslängd, ca 50 år. Att ersätta ett traditionellt taktegel mot betongpannor på ett äldre hus bör undvikas då de moderna betongpannorna i regel är klumpigare än sina yngre föregångare.

 

Eternit och fibercement

Plattor av asbestcement började tillverkas under produktnamnet ”Eternit” vid sekelskiftet 1900. I Sverige startade tillverkningen i Lomma 1907. De första eternitplattorna som tillverkades bestod av släta plattor i olika format som skulle efterlikna takskiffer. Ofta lades det med fjälltäckning. Utbudet anpassades efter tidens skiftande ideal, och det fanns en stor variation vad gäller färg och form. På 1920-talet introducerades den sinuskorrigerade eternitskivan, vilket blev ett vanligt alternativ som tak på ekonomibyggnader. Sitt stora genombrott fick eterniten på 1930-talet då den betraktades som ett billigt och rationellt alternativ för såväl taktäckning som fasadmaterial.

Den lätta och brandsäkra eterniten fick stor spridning över hela Sverige och användes flitigt fram till 1970-talet. På västkusten blev eterniten mycket populär då den var tålig mot saltvatten och vind. På 1970-talet uppdagades dock materialets hälsovådliga effekter och kom därför att förbjudas i början av 1980-talet, all tillverkning upphörde. Det blev stor skandal när det framkom att arbetarna i Lommafabriken blivit sjuka, samtidigt som cheferna hade känt till riskerna.

Sedan eterniten förbjöds har den varit behäftad med dåligt rykte, både till följd av asbesten och då den ansetts ha förfulat många äldre hus. Men bor du i ett hus med eternittak behöver du inte vara orolig eftersom plattorna blir farliga för hälsan först när de går sönder och dammar. Så länge de ligger orörda innebär de ingen hälsofara. Idag har många även börjat se på eterniten med andra ögon och ursprungliga eternittak har börjat uppmärksammas som kulturhistoriskt värdefulla.

Eternit är ett tåligt material som åldras vackert. Plattorna kan målas om för att ge taket ett fräschare utseende. Man ska dock aldrig högtrycksspola ett eternittak eftersom det riskerar att riva upp asbesthaltigt damm.

Vid borttagning av eternittak krävs godkänd skyddsutrustning och utbildade takläggare som vet hur man ska handskas med det hälsofarliga materialet. Vill man återskapa ett äldre eternittaks utseende kan man välja fibercementplattor utan asbest, vilket det idag finns ett stort utbud av vad gäller format och färger. Just fibercement har blivit ett populärt material i modern arkitektur, både på tak och på fasader. Plattorna finns i olika utförande, bland annat vågformade och tegelröda plattor eller skifferliknade plattor.

 

Gröna tak

Som nämndes i inledningen var gräsbevuxna torvtak och vasstak vanliga i äldre tider, särskilt på landsbygdens timmerstugor. Idag har intresset för gröna tak återuppväckts, i synnerhet torv- och sedumtak har fått ett uppsving men även stråtak. Torvtaken är bevuxna med gräs medan sedumtaken består av en matta med fetbladsväxter. Dagens miljötänk har gjort att gröna tak blir allt vanligare i nyproduktion.