Byggnadsvård

Funkisvillan 

På 1930-talet föddes ett nytt formspråk inom arkitekturen, präglat av enkelhet och saklighet, som kom att påverka utformningen av våra villor – Funkisvillan var född. Med sina kubiska former och geometriska, rena och minimalistiska uttryck bröt de tydligt mot de äldre stilidealen. Idag är funkisvillorna högt uppskattade, både för sin arkitektur och sina välplanerade interiörer. I den här artikeln berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum AB, om de ideal som format våra 1930-talsvillor och visar på exempel från Göteborg.

 

Funktionalism är den svenska benämningen på modernismen i arkitekturen. Namnet kommer av stilens strävan efter att formen skulle följa funktionen. Det nya formspråket började utvecklas under 1920-talet men fick sitt stora genomslag på 1930-talet, närmare bestämt i samband med Stockholmsutställningen år 1930 (en nationell utställning för arkitektur, formgivning och konsthantverk). Här visades villor, radhus och hyreslägenheter möblerade efter det nya idealet. Utställningen, där flera av modernismens svenska förgrundsgestalter medverkade, blev som en Pr-kampanj för den nya arkitekturstilen.

De typiska funkisvillorna är lätta att känna igen – vita kuber med låglutande tak och stark geometrisk prägel. Den funktionalistiska arkitekturen hämtade sina förebilder från framförallt Frankrike och Tyskland och två viktiga nyckelord var enkelhet och saklighet. Eftersom formen skulle följa funktionen avvisades alla onödiga dekorationer. Man tog starkt avstånd från historisk arkitektur, alla historiserande inslag bannlystes. Att smycka byggnader med fasaddekor betraktades som både falskt och onödigt.

Funktionalismen var inte bara ett formspråk, utan drevs också av sociala ambitioner – man ville skapa moderna och välutrustade bostäder åt alla. Arkitektens uppgift var att arbeta för att alla människor fick en god bostad och en bra livsmiljö. Slagord som ”rymd”, ”ljus” och ”luft” blev en viktig del av det funktionalistiska manifestet.

Inom den funktionalistiska arkitekturen utgick man från de geometriska grundformerna – kuben, cylindern osv. Den typiska funkisvillan utgjordes därför vanligtvis av en enkel rektangulär byggnadskropp med släta fasader och platt eller låglutande tak. Pulpettak och sk pyramidtak blev mycket populära. Egentligen är de låglutande takformerna inte särskilt lämpliga i vårt snörika klimat, men sågs av arkitekterna som ett viktigt grepp för att betona byggnadernas geometriska grundform. De mest extravaganta och arkitektritade funkisvillorna utformades som rena vita kubiska skulpturer med platta tak, fönster över hörn och ofta rundade terrasser och balkonger.  Fönstersättningen var i princip alltid asymmetrisk, ett resultat av att den skulle följa de innanförliggande rummens funktioner. Likaså blev stora fönster och långa fönsterband karaktärsskapande inslag. Eftersom ljus var ett av funktionalismens ledord gjordes glasrutorna optimalt stora. I och med ny teknik med industriell tillverkning av planglas kunde man tillverka stora glasrutor.

Även om ordet ”funkisvilla” lätt får våra tankar att gå till de ovan beskrivna vita och kubistiska villorna förekom parallellt också en villaarkitektur med mer traditionell utformning, men med tydliga funktionalistiska drag. Vid sidan av de arkitektritade och utpräglat modernistiska villorna uppfördes under 1930-talet ett stort antal villor med sadeltak och symmetrisk fasaduppbyggnad där 20-talsklasscisismen dröjde sig kvar, men utan den klassiska fasaddekoren. Det omfattande villabyggandet för arbetare och lägre tjänstemän i städerna, som i stor utsträckning skedde i egnahemsområden genom sk självbyggeri, präglades ofta av en arkitektur som stod och vägde mellan traditionell och modernistisk arkitektur. Även kataloghusföretagen lanserade villor i funktionalistisk stil och runt om i Sverige byggdes funkisvillor som levererades som nyckelfärdiga hus. Precis som i de arkitektritade funkisvillorna gavs dessa hus ljusa fasader och ett avskalat formspråk. Den stora skillnaden var de traditionella tegeltäckta sadeltaken, visserligen avsevärt flackare än under tidigare årtionden.

Interiört kom husens planlösningar att bli öppnare i samband med funktionalismen, särskilt i de större villorna. Det skedde också förändringar av planlösningarna för att bättre utnyttja bostaden, t ex gjordes ofta vardagsrummen större än tidigare eftersom man ville att det skulle användas som samlingsrum för hela familjen, medan köken förminskades till ett minimum. Villorna försågs självklart med moderniteter som WC och badrum liksom bekvämligheter som kylskåp och rostfri diskbänk.

 

Funktionalismens trädgårdar

Under funktionalismen gestaltades även villaträdgårdarna utifrån funktion och formerna blev stramare. Trädgårdens viktigaste funktion ansågs vara att erbjuda rekreation, vila och lek. Att det skulle vara lättskött blev också en bärande tanke eftersom det skulle frigöra tid till annat än trädgårdsskötsel. Det viktigaste inslaget i funkisträdgårdarna var den obrutna gräsmattan, utan onödiga gångar. Gångar skulle bara anläggas där de dagligen krävdes och istället för grus kom gångstråken ofta att plattsättas. De vanligaste materialen för gångstråk var kalksten och skiffer, men även gjutna betongplattor förekom. Eftersom funkisen eftersträvade sol, ljus och luft blev altanen ett vanligt inslag i villaträdgårdarna. Även stensatta uteplatser förekom, liksom små dammar och fontäner. På 1930-talet hade också bilen gjort sitt intåg och till villorna hörde därför även garage och uppfarter mot gatan.

Trädgårdarna inhägnades ofta av staket av svartmålat smide, alternativt trådnät eller naturstensmurar. Likaså kunde häckar användas som hägnad, men utgjordes då av låga häckplanteringar för att inte skymma villan från gatan. Planteringar samlades i små rabatter närmast entréer och altaner. Vanliga växtmaterial var ormbunkar, bergenia och fetbladsväxter.

Fram till 1930-talet hade nyttoväxter varit ett obligatoriskt inslag i villaträdgårdarna. Under funktionalismen krympte odlingen av nyttoväxter till att bara omfatta ett hörn i trädgården. Maten handlades i snabbköpet och den lediga tiden skulle tillbringas i en solstol på altanen. Här utgjorde dock arbetarklassens små egnahemstomter ett undantag eftersom de istället präglades av ett stort inslag av odling av köksväxter, fruktträd och bärbuskar.

 

Funkisvillor i Göteborg

Skårsgatan 

Merparten av våra funkisvillor ligger insprängda i äldre villaområden så som i Kungsladugård, Änggården, Utby m fl. Ett undantag hittar vi dock i Skår. På Skårsgatan i Örgryte, östra Göteborg, finns ett trettiotal vitputsade funkisvillor uppförda 1937-1947 som bildar en arkitektonisk helhet med välbevarade villor i modernistisk stil. Detta är det enda området i Göteborg med sammanhängande villabebyggelse av denna karaktär. Bebyggelsen utgörs av friliggande villor om två våningar med näst intill platta tälttak och fasader som är putsade i ljusa kulörer. Karakteristiskt är stora fönster och fönsterpartier placerade långt ut i fasadliv, skärmtak ovan entréerna, balkonger med rundad front över hörn och altaner ovan garagen. Husen är placerade nära gatan, och saknar därför äldre tiders förträdgård. Detta var ett sätt att säkerställa en stor privat trädgård på baksidan. Bland arkitekterna bakom villorna finner vi bl a Rudolf Hall, John Niklasson, Arne Lindqvist och Ragnar Dahlberg. Mer än hälften av villorna ritades dock av arkitekten Börje Eliasson.

Exteriört fick Eliassons villor en likartad utformning som kännetecknas av vitputsade kubiska former som kröns av flacka pyramidtak. En viss variation förekommer dock. Gemensamt är de ljusa putsade fasaderna, de nästintill platta taken och relativt kraftiga taksprång.  Fönstren är av 2- eller 3-luftsmodell och det förekommer perspektivfönster i hörnen. Från villans kubiska grundvolym har det adderats utbyggnader med rundat hörn i bottenvåningen och altan på ovanvåningen. Till samtliga av Eliassons villor hörde även garage. Invändigt utformades villorna med en planlösning i form av en korsplan.

Prytzgatan och Brödragatan

På Prytzgatan 2 i Skår, en tvärgata till Skårsgatan, finns en tämligen speciell funkisvilla ritad Ingrid Wallberg – en av Sveriges första kvinnliga arkitekter med framgångsrik egen praktik och med direkt koppling till en av modernismens största förgrundsgestalter – arkitekten Le Corbusier.

Wallberg var gift med Göteborgs tidigare stadsingenjör Albert Lilienberg och startade sin yrkeskarriär år 1909. Vid denna tid var kvinnor inte tillåtna att studera till arkitekter, men Wallberg kom att delta aktivt i sin makes arbete. Tillsammans medverkade de i flera internationella stadsplanetävlingar. Efter att paret gått skilda vägar flyttade Wallberg under en tid till sin syster i Paris. Systern Lotti var gift med Albert Jeanneret, som förutom att vara en framstående musiker också var bror till den schweiziska arkitekten Le Corbusier. Le Corbusier beskrivs ofta som modernismens främsta teoretiker och som en av dess ledande stilskapare tillsammans med bl a Mies van der Rohe och Walter Gropius. Wallberg kom att praktisera hos Le Corbusier och tog med sig många av hans idéer hem när hon år 1928 återvände till Göteborg. Med sig hade hon även den schweiziska arkitekten Alfred Roth och tillsammans startade de arkitektkontoret R & W.

Deras första projekt, två flerfamiljshus i Örgryte, fick inte bygglov och kom aldrig att realiseras. Det andra projektet, en extravagant funkisvilla på Prytzgatan 2 fick visserligen bygglov 1928 men mötte högljudda protester från grannarna som var starkt skeptiska till villans utpräglade modernistiska utformning – med klar koppling till Le Corbusiers utmanande arkitektur. Grannarna överklagade bygglovet och drev ärendet ända till Regeringsrätten. Grannarna vann, men villan blev tillslut ändå byggd efter att Wallberg ritat om den två gånger. Villan gavs en utpräglad funkiskaraktär, som en kub, och består än idag av en enkel och putsad volym med platt tak och starkt geometrisk verkan. Långsidorna präglas av långa fönsterband medan kortsidorna upptas av stora perspektivfönster. En riktig funkispärla! Wallberg kom även att rita ett antal radhus ett stycke norr ut, på Brödragatan i Bö med flacka pulpettak kombinerade med altaner/balkonger längs hela översta våningens fasad. Området kring Brödragatans östra del utgör än idag en relativt enhetlig 1930-talsmiljö som helt präglas av funktionalismens ideal. Även på Thorild Wulffsgatan 4-8 i Änggården i Göteborg uppfördes tre funkisvillor efter ritningar av Wallberg. Tillsammans speglar dessa villor en del av pionjären Ingrid Wallbergs arkitekturgärning och kvinnans intåg i arkitektkåren.

Bräcke och Fräntorp småstugeområden

Vid sidan av de mer exklusiva och arkitektritade villorna uppfördes som nämndes inledningsvis även ett stort antal enklare villor under 1930-talet. Även så kallade småstugeområden tillkom under denna tid. Bräcke egnahemsområde, på Hisingen, tillkom 1934-1939 och var Göteborgs första småstugeområde. Tanken med dessa områden var att skapa möjligheter för mindre bemedlade att uppföra ett eget hus. Kommunen tillsatte en utredning som kom fram till att Bräcke, Fräntorp och Utby var lämpliga för denna typ av bebyggelse. Genom stadsplaner med minimala tomter och smala gator skulle kostnaderna hållas nere.

Stadsplanen för Bräcke upprättades av Uno Åhrén och gavs en rationell form med husen orienterade i nord-sydlig riktning. De små villorna ritades av Småstugebyrån och gavs en enhetlig, strikt och enkel utformning med en långt driven standardisering. Formspråket var enkelt med tydliga influenser från den rådande funktionalismen. Till skillnad från de mer påkostade funkisvillorna försågs Bräckes småhus med flacka sadeltak och fasader klädda med locklistpanel. Den som fick kontrakt med egnahemsbolaget valde en tomt och betalade en kontantinsats. Därefter levererades husen monteringsfärdiga och sattes ihop genom eget arbete. Tvåvåningshusen gav associationer till lådor som ställts på högkant, och kom därför i folkmun att kallas för ”sockerlådorna”. Idag har merparten av villorna genomgått relativt stora förändringar och få bevarar sin ursprungliga utformning.

Även i Fräntorp uppfördes en liknande bebyggelse som i Bräcke med fristående villor med en rationellt planerad stadsplan. Husen var prefabricerade och restes av husägarna som i huvudsak utgjordes av arbetare. De små villorna var högsmala med en rektangulär planform och försedda med flacka sadeltak. För att få tillgång till en tomt i Fräntorp krävdes att nybyggaren inte hade någon förmögenhet, hade fast anställning och hade minst ett barn.

 

Detaljerna i funkisvillan

Fasader

Bland de arkitektritade funkisvillorna dominerar den vita slätputsen som fasadmaterial, även om liggande slätspontad träpanel också kunde förekomma. Fasaderna saknade dekorativa element som t ex fönsteromfattningar och listverk. Däremot kunde rundade hörn förekomma. I de något enklare 1930-talsvillorna var fortfarande stående locklistpanel i ljusa kulörer dominerande. Här förekom även fasader färgsatta i ljusa pastellfärger som grått, gult eller ljusgrönt.

Entréer och ytterdörrar

I funkisarkitekturen gavs inte entréerna en lika stor betydelse som under tidigare stilepoker. Entréerna placerades ofta asymmetriskt och utformades i regel med betongtrappor med enkla smidesräcken. I mer påkostade funkisvillor kunde trappräckena utformas med fronter av vitmålad slätplåt.

Entréerna försågs ofta med enkla skärmtak av plåt, inte sällan med integrerad belysning i undersidan. Ytterdörrarna utfördes som enkla och släta enkeldörrar, ofta med en rund glasfyllning. Dörrarna var vanligtvis målade i fasadkulör eller i grönt, men det förekom också fernissade ekpaneldörrar. Trycken med långskylt i förkromad stålplåt var en vanlig variant på ytterdörrarna.

Fönster

Fönstren i funkisvillorna utgjordes ofta av två- eller treluftsfönster av trä utan spröjs. Ibland kopplades dessa samman till sammanhängande fönsterband som gav byggnaderna en starkt horisontell prägel. Även stora perspektivfönster kom att bli ett vanligt inslag i villaarkitekturen, liksom fönster som gick över hörn. Även runda fönster förekom. Vanligtvis placerades fönstren i liv med fasaderna. Fönstren målades i fasadkulör, alternativt i bruna eller gröna kulörer. Putsade villor saknade fönsterfoder medan villor med locklistpanel gavs enkla fönsterfoder utan profilering som målades i fasadkulör.

Balkonger

Den typiska funkisvillan är försedd med balkonger med rundade hörn som ibland också går över fasadhörnen. Fronterna utfördes ofta av slät plåt i kulör lika fasaderna, men även plåtfronter med en svag sinusprofil kunde förekomma. I enklare villor kunde balkongfronten också utgöras av ett enkelt smidesräcke.

Tak

Typiskt för de utpräglade funkisvillorna var de flacka pulpet- och pyramidtaken, vilka antingen var belagda med kopparplåt eller målad stålplåt.  Papptak förekom också, men inte i lika hög utsträckning. Hos den enklare villabebyggelsen var taken ofta utformade som flacka sadeltak belagda med rött lertegel.