Förträdgårdar 

När Göteborg under 1800-talets andra hälft expanderade utanför Vallgraven med nya stenstadskvarter försågs gatumiljön ofta med s k förträdgårdar framför husen. Förträdgårdarna fungerade som små gröna oaser i den täta stenstaden och utgjorde en väsentlig del av stadsmiljön. I takt med ett ökat behov av parkeringsplatser och önskemål om fler uteserveringar har dessa unika gröna stadsrum sakta men säkert försvunnit. I denna artikel berättar Victoria Ask, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, om förträdgårdarnas bakgrund och historiska utveckling och slår ett slag för att de få förträdgårdar som ännu finns kvar bevaras.

 

Om du flanerar längs med exempelvis Södra vägen i Göteborg kommer du sannolikt att uppleva en hektiskt stadsmiljö där bilarna och spårvagnarna susar förbi. Här har de gamla förträdgårdarna ersatts av asfalterade parkeringsplatser och uteserveringar, vilket ger stadsmiljön en hård och brokig karaktär. Viker du sedan av ned på Burgårdsgatan och promenerar längs med gatans bevarade förträdgårdar med träd och planteringar kvittrar fåglarna och stadsmiljön upplevs genast som mer lugn. De gröna förträdgårdarna ger en ombonad känsla och det är påtagligt hur viktiga de är i stadsrummet. Trots detta har många förträdgårdar i Göteborg försvunnit de senaste decennierna. Ännu fler är hotade.

Framväxten av förträdgårdar

I takt med att städerna, till följd av industrialiseringen och en kraftig urbanisering, expanderade kring mitten av 1800-talet ökade behovet av bestämmelser och regler för hur utbyggnaderna skulle ske. Tydligare reglerade stadsplaner och byggnadsstadgor togs fram och låg till grund för utbyggnaderna. Göteborgs stads utvidgning utanför vallgraven under 1800-talets andra hälft byggde till stora delar på 1866 års stadsplan. Planen hämtade förebilder från andra europeiska städer, till exempel Paris och Wien, och utformades som en rutnätsstad med raka gator och breda boulevarder utmed vilka det uppfördes ståtliga stenhus. I stadsplanen fanns förträdgårdarna med som en självklar ingrediens för att ge grönska åt den nya täta rutnätsstaden. De uppkom främst av miljö- och hygienmässiga tankegångar och skulle pryda stadsrummet och de olika fastigheterna men också skapa en hälsosam miljö för de boende och hela staden. Förträdgårdarna och deras växtlighet renade luften och träden gav skugga åt människor som flanerade på gatorna samtidigt som de skapade ett levande och varierat stadsrum.

Bland de första utbyggnadsdelarna i Göteborg var stenstaden Vasastaden och Lorensberg. Kungsportsavenyn blev det nya huvudstråket och här smyckades gaturummet med ståtliga trädalléer. Framför husen anlades prunkande förträdgårdar. Även i övriga delar av den nya stenstaden försågs viktiga gatustråk eller särskilt betydelsefulla byggnader med trädgårdar. På Storgatan och Parkgatan byggdes både friliggande privatpalats (t ex Wernerska villan) och större stenhus försedda med förträdgårdar. Utbyggnaden fortsatte därefter i stadsdelarna Linnéstaden och Heden, vilka utformades efter samma mönster som Vasastaden men fick en annan arkitektur med stenhus från framför allt 1900–1910. Viktiga gatustråk kantades av trädalléer och några gatustråk försågs med förträdgårdar.

Prydligt anordnad inhägnad

År 1874 utkom ”Kungl. Maj:ts nådiga byggnadsstadga för rikets städer”. Där fanns regler för hur stadsplanering och byggnation skulle utformas i Sverige. Byggnadsstadgan strävade efter såväl ordning som prydlighet och estetik. Städer och stadsdelar som växte fram under senare delen av 1800-talet präglades i hög grad av denna byggnadsstadga och i stort sett alla nya stadsplaner utformades som rutnätsplaner med breda gator, vilket blev ett nytt stadsbyggnadsmönster.

Den nationella byggnadsstadgan hade lokala motsvarigheter i form av byggnadsordningar. Där fanns särskilda paragrafer som avsåg förträdgårdar, vilket tydligt visar på förträdgårdarnas betydelse i dåtidens stadsplanering. I Göteborgs byggnadsordning från 1875 står till exempel att förträdgårdarna ”må icke under något villkor bebyggas eller begagnas för annat ändamål, än till trädgårdar eller andra prydliga planteringar; börande byggnadsnämnden hålla noga tillsyn härå. Det åligger ägarne att alltid underhålla dem i snyggt och vårdat skick, samt hava förgård eller annat fritt område af dylik art, hvarigenom hus skiljes från gata eller öppen plats, inhägnadt med prydligt staket”.

När kommunen sålde tomter i de nya stadsdelarna upprättades överlåtelseavtal mellan kommun och exploatör. Till och med i dessa avtal fanns standardformuleringar med villkor om hur förträdgårdarna skulle utformas och hur tomten skulle skötas.

Trädgårdsstaden

Sekelskiftet 1900 medförde nya stadsplaneringsideal och den sk ”Trädgårdsstaden” fick ett stort genomslag. Trädgårdsstaden var en reaktion mot de trångbodda, sotiga och ohälsosamma stadsmiljöerna som vuxit fram efter industrialismens genombrott. De svenska trädgårdsstäderna innebar även en social reform där man hade ambitionen att skapa enkla, men hälsosamma och goda bostäder för arbetare, till rimligt låga kostnader. En av de svenska arkitekter som introducerade trädgårdsstadskonceptet var Göteborgs stadsingenjör Albert Lilienberg. I Göteborg ville Lilienberg skapa en vackrare och hälsosammare stad. I denna strävan spelade grönska, luft och ljus en avgörande roll. Förträdgårdarna var en given del i detta. Ett exempel på en av Lilienbergs sk trädgårdsstäder är Kungsladugård. Planen för Kungsladugård upprättades av Lilienberg 1916 och innefattade en kombination av landshövdingehus, radhus och villor. I stadsplanen spelade de gröna inslagen en väsentlig roll. Här skapades trädplanterade boulevarder, små och stora planterade förträdgårdar och gröna innergårdar liksom trädgårdar till villor och radhus. Träd användes för att förstärka och skapa mindre och vackrare gaturum, men också för att markera gatornas hierarki medan förträdgårdarna skapade mjuka och ombonade gaturum. Än idag utgör Kungsladugård en uppskattad och populär stadsdel, något som sannolikt hänger samman med de välgestaltade och gröna gaturummen. Många av förträdgårdarna är bevarade än idag, om än med en något förenklad karaktär.

Dekorativ utformning

Utformningen av förträdgårdarna har varierat i tak med modets växlingar, men genomgående har varit att de inhägnades med låga staket av gjutjärn, sten eller häckar. Gjutjärnsstaket var vanligast och de fick ofta dekorativa former enligt tidens arkitekturideal. Smidet förankrades ofta i stensocklar av granit eller tegelmurar. Stenstaketen utformades antingen av huggen natursten eller i gjutna former. Entréns öppningar försågs med grindar. Öppningen kantades också av dekorativa gjutjärnspelare eller grövre granitpelare, på vilka urnor kunde vara placerade.

Förträdgårdarnas planering var avhängigt både bebyggelsemiljöns arkitektur och tomtens topografi. På vissa ställen förlades förträdgårdarna på upphöjda terrasseringar omgärdade av kraftigare murar av större naturstensblock, ofta granit, eller gjuten cement. Trappor införlivades i förträdgårdarna för att jämna ut nivåskillnader. Markbeläggning utgjordes ofta av kalkstens- eller andra naturstensplattor. Gatsten och granithällar var framför allt avsett för gator och trottoarer.

Gräs och rabatter

Inom de inhägnade ytorna anlades gräsytor och rabatter. I de fall där utrymmet tillät gjordes också enkla slingor med grusgångar efter samma mönster som i de större parkerna. För att förtydliga rumsligheten försågs förträdgården oftast med träd utmed staketen, ofta var det rosenhagtorn, där kronan kunde formas för att inte växa sig för stor. Det var också vanligt med stammade syrener eller gullregn. Större träd förkommer också, t ex robinia eller träd med annorlunda växtsätt som pelar-, pyramid- eller hängbok och alm. Efter sekelskiftet 1900 började man också använda rhododendron, liksom idegran och järnek eller mahonia som vintergröna buskar.

Rabatter med perenner och annueller prydde trädgården. De kunde antingen ligga invid fasaden och utmed staketet eller vara friliggande. I rabatterna sattes gärna vårens första lökar som snödroppar och påskliljor, perenner med vackert bladverk, t ex hosta, daglilja, bergenia, pioner, löjtnantshjärta, rudbeckia, tigerlilja m fl.

Sommarens färgprakt stod till stor del utplanteringsväxterna för. Pelargon, kanna, knölbegonia, verbena, heliotrop, lejongap, fuchsia, tagetes, toffelblomma, lobelia, petunia, penseér, lövkoja och många fler planterades i bårder. Förträdgårdarna blev som små smycken i stadsmiljön och kunde höja byggnadens status avsevärt. Förutom själva växtligheten kunde de också smyckas med bänkar, större urnor, vaser, statyer eller fontäner.

Idyllen ersätts med p-platser och uteserveringar

Vid mitten av 1900-talet fick förträdgårdarna minskad betydelse. Denna utveckling fick stor påverkan på stadsmiljön utmed Kungsportsavenyn. Här kom flera av de äldre byggnaderna att rivas och ersättas med nya handelsbyggnader med stora skyltfönster. Även i de äldre byggnader som bevarades togs nya stora skyltfönster upp. Handeln krävde att kunderna skulle kunna passera längs med husfasaderna för att titta i butiksfönster och flanera mellan butikerna. Detta innebar att systemet med förträdgårdar försvann. Gjutjärnsstaket och rabatter togs bort och ersattes av hårdgjorda ytor som gick in till fasadliv. Karaktären förändrades från en lummig aveny till en hektisk handelsgata. Samma utveckling kom att ske på flera platser i Göteborg så som i Vasastaden och Lorensberg. Många av stadens förträdgårdar har också kraftigt förvanskats och har ofta fått en helt förändrad karaktär.

Även idag finns ett förändringstryck, vilket ofta handlar om behov av fler parkeringsplatser och exploatering av tomtmarken för uteserveringar. I det restaurangtäta gatustråket Linnégatan i Göteborg har tomtmarken i stor grad utnyttjats för uteserveringar. För att öka tillgängligheten har gränserna mellan förträdgårdarna suddats ut och grindar tagits bort. Många uteserveringar har också blivit allt mer permanenta och ibland helt inglasade.

Låt förträdgårdarna bli en kvalitet i stadsbruset

I Göteborgs stenstad har ursprungligen ett 20-tal gator haft förträdgårdar. Av dessa finns endast ett fåtal bevarade. Av de som finns kvar har också många blivit förvanskade. En unik karaktär med grönskande oaser i stadsrummet som bidrar till vackra och trivsamma miljöer håller på att gå förlorad.

Trots att förändringstrycket fortfarande är stort har fler fått upp ögonen för förträdgårdarnas stora betydelse för stadens karaktär och trivsel. Under 2000-talet har ett antal förträdgårdar givits skydd i detaljplan genom skyddsbestämmelser som bl a anger att ”Förträdgård med plantering och staket skall bibehållas”. Förträdgårdarna är oerhört karaktärsskapande för stadsbilden och det är angeläget att bevara och återställa så mycket av förgårdsmarken som möjligt. Låt oss därför slå ett slag för att dessa smycken i gaturummen bevaras och återställs! Utmaningen ligger i att styra utvecklingen så att denna kan ske utan att förvanska de förträdgårdar som finns kvar.