Stenstadshuset 

Pampiga, palatsliknande och mäktiga – Göteborgs stenstadshus från 1800-talets sista decennier har allt sedan uppförandet förgyllt vår stadsbild och utgjort attraktiva bostäder. De berättar en spännande historia om Göteborgs utveckling och representerar stora estetiska värden. I den här artikeln berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, om de palats- och borgliknande stenstadshusen i bland annat Vasastaden och Lorensberg.

Den typ av stadsmiljöer som består av kringbyggda kvarter med 4–5 våningars flerbostadshus i sten och tegel, vilka växte fram i flera europeiska städer under 1800-talets andra hälft, kallas för ”Stenstaden” och dess hus för ”stenstadshus”. Byggnadstypen växte fram under industrialiseringen då inflyttningen till städerna ökade explosionsartat och då stora stadsplaner i rutnätsmönster med breda och trädkantade boulevarder genomfördes i hela Europa. I Sverige finns stenstadsmiljöer i Stockholm, Göteborg och Malmö men också i mindre städer som t ex Helsingborg och Sundsvall. Med sina centrala lägen, vackra utformning, pampiga trapphus och lägenheter med högt i tak är de idag både omtyckta och attraktiva.

Göteborg under 1800-talets första hälft

I början av 1800-talet utvecklades Göteborg från en befäst trästad till en öppen stenstad i samband med att befästningsmurarna revs och att nya regler infördes som förbjöd trähus innanför vallgraven. Fram till 1870-talet var dock Göteborgs bebyggelse koncentrerad till området innanför vallgraven och Haga. Innanför vallgraven fanns handelsgårdar, ståndsmässiga herremansbostäder, residens och handelspalats. De mest välbärgade levde i stenhusen längs kanalerna medan arbetarna bodde på Otterhällan, Kvarnberget eller i Haga. Vid denna tid var det inte mycket som liknade dagens sätt att bo. Flerbostadshus av det slag vi har idag existerade ännu inte. Husbyggandet skedde genom att enskilda personer lät uppföra ett hus åt sig själv och sin rörelse, ibland med någon enstaka uthyrningslägenhet i fastigheten. Den som ägde ett eget hus inom vallgraven hade alltså både sin bostad och sin verksamhet i byggnaden. Förutom den egna familjen rymde husen även rum för tjänstefolket och kanske även rum eller mindre lägenheter till dem som var anställda i rörelsen. Även små trädgårdsland och plats för djurhållning fanns ofta inom tomten. Detta sätt att bo förändrades under 1800-talets gång.

Från och med 1800-talets mitt kom industrialiseringen igång och inflyttningen till Göteborg ökade dramatiskt. Den skriande bostadsbristen gav nu upphov till det moderna hyreshuset/flerbostadshuset som till skillnad från tidigare inte nödvändigtvis beboddes av sin ägare utan endast av hyresgäster. Göteborgs första flerbostadshus för hyresgäster kom att uppföras på Stora Nygatan på 1850-talet.

Stenstaden växer fram

Under 1800-talets andra hälft stod det klart att Göteborgs växande befolkning inte längre rymdes inom stadens gamla områden. Staden behövde ta ett kliv över vallgraven. Göteborg skulle nu komma att växa explosionsartat och genomgick en byggboom av aldrig tidigare skådat slag. Stenstaden, som kring sekelskiftet 1900 var Göteborgs mest fashionabla bostadsområde, skulle snart se dagens ljus.

Sveriges första stadsplanetävling utlystes år 1861 och resulterade i 1866 års stadsplan. Planen omfattade bl a området söder om den gamla staden med nuvarande Heden, Vasastaden och Lorensberg. Planmönstret var ett sk esplanadsystem med breda trädkantade boulevardgator. Innerstadens huvudgator drogs ut i en solfjäder och bildade ett rutnät med rätvinkliga kvarter. Vasastaden och Lorensberg byggdes ut cirka 1870–1915 med ett stort antal 4-5 våningar höga stenhus i rektangulära kvarter med små avgränsade gårdsrum. Byggandet inleddes i kvarteren närmast Hagakyrkan och i området kring Kungsportsavenyns nedre del.  Kungsportsavenyn blev det nya huvudstråket och var från början en utpräglad bostadsgata kantad av hyreshus med stora våningar, palatsliknande fasader och prunkande förträdgårdar. Vasagatan med sin allé var också ett av huvudstråken där pampiga hyreshus kombinerades med påkostade allmänna byggnader.

Gatufasaderna i de nya hyreshusen ägnades stor arkitektonisk omsorg medan gårdsfasaderna fick ett väsentligt enklare utförande. Inne på gårdarna uppfördes även enklare gårdshus. Gårdshusen utformades ofta som sk halvhus i tomtgränsen mot grannfastigheten, ibland sammanbyggda ”rygg i rygg” med ett halvhus på den intilliggande tomten. Halvhusen utgjorde smala byggnadskroppar och rymde mindre och enkelsidiga lägenheter till skillnad från gathusens stora våningar med fönster mot både gata och gård.

Den intensiva byggverksamheten krävde byggmästare med både kapital och tekniskt kunnande. Flera av de stora byggmästare som var med och byggde Göteborgs stenstad kom från Tyskland, t ex P J Rapp, A Krüger och J Dähn. Även den svenska firman F O Petersson & Söner var en av de stora aktörerna. Bland arkitekterna hittar vi bl a A C Peterson, J A Westerberg, H Hedlund, Hj Cornilsen och O G Westerberg.

Vilka bodde i stenstaden?

Stenstaden blev ett exklusivt bostadsområde med ståndsmässiga lägenheter tillägnade huvudsakligen stadens förmögna borgare och det industrialiserade Göteborgs över- och medelklass. I de omsorgsfullt utformade gathusen fanns stora våningar för överklass och övre medelklass och i de mindre och mörkare lägenheterna i gårdshusen fanns billigare lägenheter, ofta i enklare material. Göteborgs stenstad innehöll dock generellt färre smålägenheter än t ex Stockholm och därmed präglades Göteborgs stenstadsområden av en övervikt av välbeställda hyresgäster. I Göteborg växte istället arbetarstadsdelar fram, så som t ex Majorna med sina landshövdingehus (som du kan läsa mer om i nästa nummer av Stadshemsbladet).

De mest förmögna hyresgästernas stora våningar omfattade ofta tio rum eller fler. Dessa förnäma våningar, som kallas för piano nobile (från Italienskans ”finaste våningen”), låg ofta en eller två trappor upp där det erbjöds en insynsskyddad bostad på behörigt avstånd från gatans stök. Piano nobile markerades i fasaderna genom att ges en särskilt rik fasaddekor, ofta med omfattande putsornamentik i form av bl a klassicerande fönsteröverstycken. I våningarna ovan piano nobile blev både fasadutsmyckningen och bostäderna enklare. Förnämligheten avtog successivt uppåt där den billigaste lägenheten låg högst upp. Innan hissen blev standard hade de översta våningarna lägre status eftersom de var svårtillgängliga och därmed också mindre attraktiva, utsikten till trots. Dessa lägenheter kunde ha lite lägre takhöjd och enklare inredning. Kring 1890-talet och sekelskiftet 1900 blev hissar allt vanligare vilket också gjorde lägenheterna i de övre våningarna attraktivare.

Lägenheterna i gårdshusen inne i kvarteren var inte lika dyra att bo i, vilket skapade en viss uppblandning av samhällsklasserna. Här fanns mindre lägenheter för medelklassen. Dessa var i regel avsevärt enklare utförda än de pampiga våningarna mot gator och torg. I gårdshusen kunde det också finnas bostäder för tjänstefolket, t ex kuskbostäder.

Förutom hyreslägenheter inrymde merparten av stenstadshusens gatuhus även butiker och lokaler i bottenvåningarna, vilket gav liv åt gatorna. I bottenvåningen fanns vanligtvis även en portvaktarlägenhet eller ett portvaktarrum. Idag kan dessa utrymmen ge sig till känna genom en igensatt lucka i väggen innanför porten. Vindarna var i regel oinredda, men kunde innehålla pigkammare.

Från italienska palats till mäktiga borgar

Göteborgs stenstad uppfördes mellan 1870-1915 och husens arkitektoniska utformning och lägenheternas utformning följer varje epoks stilideal, därför varierar utformningen beroende på när de tillkom. De skiftande stilidealen är tydliga om du t ex vandrar längs Vasagatan eller Storgatan från Hagakyrkan i sydväst mot Kungsportsavenyn i nordöst.

De första stenstadshusen präglades av nyrenässansens ideal och gavs ljusa putsade fasader med stor formrikedom där våningarna delades in med putsade och profilerade listverk. Bottenvåningarna rusticerades ofta (dvs att putsen imiterade stenblock). Inspiration hämtades från den italienska renässansens palats, vilket gav fasaderna inslag av kolonner och pilastrar. Kulörerna gick i ljust grågul, grågrön, gråröd och beige. Fasaderna var symmetriskt utformade med centralt placerade entréer med raka eller välvda spegelpardörrar av trä med överljusfönster. Fönstren utfördes som spröjsade korspostfönster eller T-postfönster. Fönstren gavs kraftiga och profilerade putsomfattningar, ofta med dekorativt utformade överstycken. Gårdsfasader och gårdshus fick avsevärt enklare utformning och var vanligtvis slätputsade med markerad takfris.

Den tyska byggmästaren August Krüger byggde ett av de första stora stenstadshusen i Vasastaden, det sk Krügerska huset på Storgatan 41 (efter ritningar av J A Westerberg). Denna byggnad speglar väl de ideal som formade de första stenstadshusen. Här bosatte sig byggmästaren med sin familj i den förnäma paradvåningen en trappa upp. Originalritningarna är daterade 1875 och huset uppfördes i fyra våningar med en tydlig prägel av nyrenässansens stilideal med ljusa och symmetriska putsfasader med riklig fasaddekor. Byggnaden ligger på en hörntomt och fasadhörnet är utformat som en rundad torndel, vilket speglar den rådande byggnadsstadgan från 1874 som reglerade att hus i korsningar skulle ha avfasade eller rundade hörn. Huvudentrén förlades mot Storgatan och försågs med en klassicerande portal utformad som en sk ädikula – ett från fasaden framskjutande parti med pilastrar som bär en kornisch med dekorativa konsoler. Mot Chalmersgatan låg inkörsportar till gården. Fönstren utgjordes av korspostfönster med profilerade omfattningar och dekorativt utformade överstycken i våning 2 och 3 som var de förnämsta våningarna. Enligt tidens ideal rusticerades bottenvåningen medan övriga våningar var slätputsade med inslag av profilerade listverk mellan våningarna liksom en markerad takfot med sk tandsnittsfris. Sadeltaket belades med plåt i typisk göteborgsröd kulör, med undantag för torndelen som kläddes med skiffer. Även på adresserna Vasagatan 8-12 och Viktoriagatan 3 (där mur- och byggmästare J Dähn bodde) finns goda exempel på hur stenstadens första stenhus, präglade av den italienska palatsarkitekturen, kunde se ut.

Stilidealen förändrades på 1890-talet, vilket blir tydligt om du vandrar från Krügers hus på Storgatan mot öster till Storgatan 20. Gemensamt är de påkostade gatufasaderna, men det arkitektoniska uttrycket har här gått från det italienska palatset till ett mer fantasifullt och näst intill borglikt utseende med massiva tegelfasader. Nu lät sig arkitekterna inspireras av historiska byggnader och man ville framhäva ”de äkta materialen”. Därför användes nästan uteslutande naturmaterial som sten och tegel till fasaderna. Jämfört med 1880-talets formrika putsfasader blev fasaderna renare och slätare. Byggnaden på Storgatan 20 är också ett bra exempel på tidens vurm för mönstermurning och på hur man använde tegel i olika kulör som fasaddekor. Arkitekturen kallas ofta för eklektisk då man blandade föregående epokers formelement på ett fritt och fantasifullt sätt. Många stenstadshus från den här tiden utformades, liksom byggnaden på Storgatan 20, med lustfyllt utformade spiror, torn och burspråk som bröt takfoten. Nytt för tiden är också en mer oregelbunden fönstersättning. Nu blev även balkongen ett vanligare inslag i fasadarkitekturen. Balkongerna gavs ofta rikt dekorerade räcken och konsoler i smidesjärn. Taken blev i regel högresta och kunde beläggas med skiffer eller målad och falsad plåt.

Kring sekelskiftet utformades stenstadshusen i enlighet med den nya jugendstilen med slätputsade fasader med mjukt rundade burspråk, högresta tak, ofta med flera takformer på samma hus. Inspirationen hämtades från naturen och formerna blev mer organiska. Fasaderna försågs ofta med ornament med växtmotiv. Fönstren karakteriserades av att de övre luften delades in i smårutor. Exempel på denna arkitekturstil finner du bl a på Västergatan 6 (uppfört efter ritningar av Louis Enders) och Aschebergsgatan 40.

Kring 1910-talet introducerades den nationalromantiska arkitekturen i stenstaden där inspiration söktes i äldre svensk arkitektur. Husen gavs en borgliknande arkitektur med tunga slutna fasader av hårdbränt tegel, småspröjsade fönster och högresta takfall belagda med enkupigt rött lertegel. Takfallen bröts ofta upp av frontespiser eller gaveluppbyggnader ovanför takfoten och även burspråk krönta av balkonger var vanliga. Vid den här tiden var det också vanligt med inredda vindsvåningar med takkupor i det nedre takfallet.  Utmed Arkivgatan, Geijersgatan och Hedåsgatan hittar du flera exempel på denna typ av arkitektur.

Lägenheterna

I stenstadshusens stora våningar fanns alltid ett huvudtrapphus för herrskapet och kökstrapphus för tjänstefolket. De palatsliknande hyreshusens förnäma huvudentréer placerades helst mot en gata med promenadstatus medan portgången in mot gården ofta placerades mot en gata med underordnad social status. I en tid där de stora flerbostadshusen fortfarande var en nyhet var trapphuset en viktig komponent som ägnades stor omsorg. Här användes påkostade material och sinnrik dekoration för att skapa en pampig entré till de ståndsmässiga bostäderna. Gårdstrapphusen och kökstrapphusen fick en enklare utformning. Du kan läsa mer om trapphus i Antiquums artiklar ”Stilguide: Trapphus” och ”Trapphus som skapar karaktär”. Båda ligger under Byggnadsvård på stadshem.se

I det typiska stenstadshuset möttes besökaren först av en tambur med hatthyllor och klädhängare. Ibland kombinerades tamburen med en hall där besökaren togs emot av någon i tjänstefolket. Hallen fungerade också som passage till olika rum i lägenheten. Planlösningen i de stora våningarna var ofta strikt och konventionell. Inspirationen hämtades från slott och herrgårdar. De förnämsta rummen, så som salong, matsal och herrskapets sovrum, placerades i fil mot gatan. Mot gården låg enklare utrymmen så som kök (där hushållets anställda lagade maten), skafferi, linneförråd, jungfrukammare, barnkammare och andra ekonomiutrymmen. Att placera herrskapets rum mot gården var otänkbart. Gården ansågs som ofin och en plats för tjänstefolket. Det kunde förekomma att matsalarna placerades mot gården, men då försågs de med blyinfattade fönster med färgat glas så att man slapp se de torftiga gårdarna.

Planlösningen utfördes ofta som en sk herrgårdsplan med dubbla rumsrader där de förnäma rummen mot gatan placerades i fil. De representativa rummen mot gatan avskiljdes från gårdssidans enklare rum av tambur, hall och serveringsgång. En annan förekommande planlösning var den sk kontinentalplanen som gav L-formade lägenheter. Även här låg finrummen i fil mot gatan medan ekonomiutrymmena förpassades till gårdssidan.

Krügers lägenhet på Storgatan 41 kan här fungera som ett gott exempel på hur ett hem för de mer förmögna kunde vara disponerat. Krügers våning låg en trappa upp och omfattade hela våningsplanet med en planlösning utformad enligt kontinentalplanen. Förutom familjen bodde här även fyra pigor. De stora rummen mot gatan låg i L-form i två filer som möttes i ett förmak i det runda tornrummet. Rumssviten mot gatan omfattade två stora sängkammare, herrum, salong, förmak  och matsal. Kök, pigkammare, handkammare (förråd/skafferi), barnkammare, vedrum och andra mindre rum låg mot gården. Köket stod i förbindelse med matsalen i sällskapsfilen via serveringsgången. I våningen fanns inte mindre än två kökstrapphus som tjänstefolket (och helst även barnen) kunde använda, huvudtrapphuset var avsett för herrskapet. I våningen fanns även badrum, vilket var ovanligt modernt. Tittar du på planritningen över Krügers våning kan du notera en sk badkamin i badrummet vilken fungerade som en varmvattenberedare. Genom att elda i kaminen blev både badrum och badvatten varmt. Lite omständligt för att ta ett bad kan tyckas, men då får man ha i åtanke att det var tjänstefolket som skötte eldningen. Detta var verkligen en nymodighet i en tid då de flesta som ville ta ett bad var hänvisade till stadens badhus eller en enkel badbalja i hemmet. Du ser också att badrummet inte innehåller något WC. Istället fanns torrklosetter på gården. I våningen ovanför Krüger fanns två lägenheter om 4 respektive 5 r o k med pigkammare. Femrumslägenheten hyrdes av grosshandlare Anders Oscar Hertzman, och från denna lägenhet finns flera historiska bilder i Stadsmuseets arkiv. Bottenvåningen var indelad i två mindre och enklare lägenheter. I anslutning till huvudentrén fanns rum för portvakten och invid ett av kökstrapphusen låg avträdet.

Hur kunde då en lägenhet i stenstaden vara inredd kring 1880-talet? Lägenheterna värmdes upp av kakelugnar, kaminer, öppna spisar och järnspisar. Tidens ideal gav inredningar i mörka kulörer. Interiörerna präglades av påkostade snickerier med spegeldörrar med sirliga dörröverstycken och profilerade foder, bröstpaneler, profilerade fotpaneler, socklar och fönstersnickerier. Matsalen var tillsammans med salongen våningens största rum och försågs vanligtvis med en hög bröstpanel av antingen ädelträ eller ådringsmålad. Ovan bröstningen var väggarna tapetserade, gärna med medaljongtapeter i mörka kulörer i matsalen och ljusare tapeter i salongen. Sällskapsrummens tak ägnades stor omsorg och gavs omfattande takstuckatur, ofta polykromt bemålade, och ibland även med vackra takmålningar. Helt vita tak och stuckaturer som vi ofta ser idag var ovanligt. Dörrarna utgjordes vanligtvis av spegelpardörrar. Rummens parkettgolv var ofta helt eller till stora delar täckta med mattor.  Tjocka gardiner stängde ute dagsljuset och möblerna kläddes med tyger i dova toner. I de fina våningarna fanns ofta även ett sk herrum, ibland även kallat bibliotek eller rökrum. Här fanns mannens arbetsplats och även hemmets boksamling, en självklarhet i varje borgerligt hem. Herrummen inreddes ofta i exotisk stil med mörkt ådrade snickerier, tapeter i mörka kulörer och dekorerade tak.

Sovrum placerades ofta i änden av rumsfilen och gavs en inredning med höga fotpaneler och tapetserade väggar. Fasta garderober av modern typ var ovanliga, istället hade man ofta klädskåp och en mindre klädkammare. Badrum och WC var ovanliga på den här tiden, istället placerades en tvättkommod med tvättservis i porslin nära kakelugnen.

Serveringsgången fungerade som en förbindelse mellan matsalen och lägenheternas kök. I serveringsgången fanns fasta bänkskåp och höga överskåp där man hade sitt porslin och andra husgeråd. I köket fanns en vedspis och ofta en zinkplåtsklädd diskbänk. På väggarna fanns öppna hyllor för pannor, kastruller och dylikt. Överskåp fanns inte vid denna tid. Serveringsrum och kök hörde till tjänstefolkets domäner, här vistades herrskapet endast sparsamt. Däremot spenderade herrskapets barn gärna tid i dessa utrymmen.

Idag är stenstaden uppskattad för sina vackra fasader och lägenheter med stuckaturer och andra bevarade detaljer som skapar trivsamma hem med historia. Samhället ser annorlunda ut idag än för 140 år sedan och stenstadslägenheterna har många gånger anpassats efter moderna krav genom att t ex de stora våningarna om 10 r o k har delats in i mindre lägenheter. Många vindar har inretts med nya bostäder och därmed har taklandskapen förändrats. Detta till trots utgör Göteborgs stenstad en av Sveriges bäst bevarade enhetliga miljöer av stadsbebyggelse från 1870-1915.