Stuckaturer i tid och rum

Stuckatur har förekommit i Sverige sedan 1500-talet. Till en början var det en konstform tillägnad de allra rikaste, men i slutet av 1800-talet blev det standard i stadslägenheterna. Med funktionalismen utdömdes stuckaturkonsten som en överlastad dekoration och försvann från de svenska hemmen. Idag finns ett återuppväckt intresse när äldre byggnader med bevarad stuckatur ska restaureras. Johanna Roos, byggnadsantikvarie vid Antiquum, berättar här om hur stuckatur sett ut under olika tider och träffar Johan Hasselqvist, femte generationens stuckatör, som ger sina bästa råd och tips.

 

Stuck – vad är det?

Med stuck, eller stuckatur, avses vanligen dekorativa gipselement, ofta i en byggnads interiör, men ibland även som dekoration av fasader. I denna artikel ligger fokus på invändig stuckatur. Förenklat består materialet stuckatur av gips som blandas med vatten till en massa. Men under historiens gång har materialsammansättningen varierat och beståndsdelarna har kunnat bestå av kalk, gips, krita, sand och även marmormjöl som blandas med vatten med tillsatts av limämnen. I äldre tider kunde även hår från nötkreatur blandas in som armering. Även öl, urin och salt har ibland utgjord beståndsdelar i äldre stuckarbeten. Stuckens basmaterial har under historiens gång successivt förskjutits från kalk till gips. Gips var nämligen en dyr importvara, varför kalk i äldre tider var det dominerande materialet. Idag är dock de allra flesta stuckarbeten utförda med gipsbaserat material så som alabastergips eller modellgips.

Stuckaturen används vid utförandet av reliefer, listverk och andra dekorelement. De kan vara mönsterstämplade, modellerade för hand, gjutna i form eller dragna med schablon. De idag så uppskattade stucklisterna som ramar in stadslägenheternas vardagsrum gjuts vanligtvis i längder i formar i stuckatörernas verkstäder och limmas sedan fast på plats.

 

Stuckturens historia och stilhistoriska utveckling

För stuckaturkonsten är begreppet ”redan de gamla grekerna” användbart eftersom stuck som byggnadsdekor började användas i antikens Grekland redan på 700-talet. I Sverige introducerades dock stuckaturkonsten först under sent 1500-tal och användes då till exempel i de kungliga slotten för att framhäva kungamaktens betydelse. Det var i huvudsak italienska och tyska stuckatörer som förde med sig tekniken till Sverige.

1500-1600-talen präglades av renässansens ideal och stuckarbetena gestaltades i stor utsträckning efter antika förebilder. Sedermera kom även barockens stilideal att påverka stuckarbetena med sitt frodiga, pompösa och dramatiska formspråk. Renässansens och barockens stuckarbeten var omfattande, överdådiga och konstnärligt utförda med rik reliefverkan. Stuckaturer användes inte bara som lister i övergången mellan vägg och tak, utan också i hela taket i form av komplicerande och vackra mönster och på väggarna i form av bl a pilastrar, skulpturer mm. Stuckdekorerna hade ofta en starkt skulptural utformning med bladstavar, ornament och ofta även med inslag av figurer så som t ex sk puttis (barnfigurer med vingar) eller vapensköldar. I slott och finare herresäten förekom också sk jaktfriser med jägare, hundar och djur. Även konstnärligt utförda bataljreliefer med motiv från krig kunde förekomma. Att vara stuckatör på 1500-1600-talen var ett konstnärsarbete. Stuckatören började med att skissa upp en design av hur skulpturer och listverk skulle se ut för att sen tillverka och modullera stuckaturen på plats. Stuckarbeten från denna tid var i princip alltid polykromt bemålade, dvs målade i flera olika kulörer.

Under 1700-talets andra hälft och den sk Gustavianska tiden fick stuckdekoren ett mer återhållsamt och sobert formspråk. Ljusa stuckarbeten, gärna med inslag av förgyllda detaljer, blev mycket populärt – fortfarande med former hämtade från det antika formspråket. Under det sena 1700-talet blev stuckaturerna än enklare till sin form och kunde inskränkas till profilerade listverk som ramade in rummet i övergången mellan vägg och tak. Även listverk med upprepande dekorativa formelement, så som tandsnittsfriser, blev vanliga. Men det förekom också att salongernas väggar dekorerades med pilstrar och att de borgerliga våningarnas pampiga pardörrar försågs med skulpturalt utförda dörröverstycken av stuckatur.

På 1800-talet fick stuckaturerna återigen ett kraftfullare uttryck. I samband med industrialiseringen kom också stuckatörsyrket att successivt utvecklas från ett konstnärsyrke till ett hantverksyrke. 1800-talets och det tidiga 1900-talets stuckdekorer, stucklister, takrosetter och andra ornament prefabricerades och göts i formar i stuckatörernas verkstad för att sen monteras på plats. De prefabricerade listerna monterades i längder och hörnbitar i hela rummet. I takets mitt placerades en takrosett av stuckatur med krok för ljuskronor eller fotogenlampor, vilken förutom sin dekorativa verkan även hade en brandskyddade funktion.

Taken i de borgerliga hemmens sällskapsrum ägnades stor omsorg och kunde ges invecklade motiv som komponerades av stucklister, kraftiga stuckfriser och klassicerande stuckornament i relief – tex akantusblad, blomgirlander och urnor – som ramade in rummen och gavs omfattande dekormåleri. Både tak och väggar kunde också fältindelas med profilerade stucklister där fälten försågs med blad- eller blomsterornament som skulpterades på fri hand.

Stucklisterna målades vanligtvis med lim- eller oljefärg och hade ofta en polykrom bemålning. Matsalarnas tak gick ofta i en mörkare färgskala än de ljusa salongerna. Delar av stuckaturerna kunde bladguldförgyllas. Det var också vanligt att takens stuckfriser och listindelningar målades för att efterlikna ek eller andra ädla träslag. Under senare tid har dock många 1800-tals stuckaturer målats över med vit färg när stilidealen skiftat, men ofta gömmer sig den äldre polykroma bemålningen sig under de vita färglagren och kan återställas. – Min erfarenhet är att stuckarbeten från 1800-talet nästan alltid haft en polykrom bemålning, säger Johan Hasselqvist, femte generationens stuckatör som driver firman Traditionell Stuckatur i Göteborg. Johan har utfört ett stort antal restaureringsprojekt i kulturhistoriska miljöer och menar att helt vita stuckaturer var relativt ovanligt. Men idag är vi så vana vid de vita stuckatuerna att det ofta är detta som efterfrågas när Johan ska utföra restaureringar. Lite synd, för de dekorativt målade stuckaturerna ger ett pampigt uttryck. I kök och hallar var dock stuckfriserna ofta bemålade i endast en ljus kulör. I dessa rum fick stuckaturerna också ett enklare utförande, vanligtvis som en putsad rundning vid övergången mellan vägg och tak, eller som ett hålkärl.

Under det tidiga 1900-talet var jugendstilen förhärskande och taken i stadslägenheterna var ofta målade i ljusa kulörer med taklister i form av stuckbårder som ramade in rummet. Olika sirliga växter ur den nordiska floran inspirerade till slingrande motiv, t ex kunde näckrosor och blad forma täta mönster men det var också vanligt med rosor och blad som formade buketter. I vissa fall var hela taket indelat i regelbundna rutnät av stuck.

Under 1900-talest första årtionden kom stuckaturen att långsamt förenklas och bli renare till sin form. På 1920-talet var t ex de flesta tak helt släta och vitmålade med ett mjukt och rundat hålkäl som markerade övergången mellan tak och vägg. En enkel rundad takrosett angav platsen för takarmaturen. I trapphus och offentliga miljöer kunde dock både väggar och tak prydas som små stuckkonstverk i relief. Med de funktionalistiska idealen, präglade av avskalad enkelhet, på 1930-40-talet avfärdades stuckaturkonsten då den betraktades som falsk, oäkta och överdekorerad. Under en tid var stuckatur en bortglömd hantverkskonst, men sedan intresset för byggnadsvård ökat har behovet av kunniga stuckatörer återigen blivit aktuellt.

 

Restaurering av stuckatur

Jag träffar stuckatören Johan Hasselqvist från Traditionell Stuckatur på Karl Gustavsgatan i Göteborg där han är i full färd med att restaurera en kraftigt skadad takstuckatur. Under senare tid har det monterats ett modernt undertak som dolt den äldre stuckaturen och under årens lopp har den skadats kraftigt av bl a förändrad planlösning och moderna installationer. När man nu restaurerar våningen ser man återigen värdet av att ta fram och återställa de vackra stuckaturerna. Med hjälp av de fragment och delar av stuckaturen som finns kvar gör Johan avgjutningar och tillverkar kopior i sin verkstad. – Vi försöker bevara och laga så mycket som möjligt av originalstuckaturen. Sprickor och andra skador lagar vi på plats. Men här krävs mycket komplettering, vilket vi gör genom att gjuta exakta kopior på verkstaden som vi sen monterar på plats, berättar Johan. Johan är femte generationens stuckatör i släkten Palmqvist och startade eget företag för tio år sedan. Med sig har han också sin lärling, tillika kusin, André Palmqvist. Under årens lopp har Traditionell Stuckatur arbetat med allt ifrån ålderdomliga 1700-talsstuckaturer till stuckaturer i moderna byggnader där man vill åstadkomma en äldre stil. Johan har dock ett särskilt intresse för äldre och kulturhistoriskt värdefulla miljöer, som här på Karl Gustavsgatan. Här kommer de återställda stuckarbetena, som tillverkas på traditionellt vis, att förstärka det kulturhistoriska värdet och skapa en tidstypisk och pampig miljö.

Johan berättar att den vanligaste skadan på invändig stuckatur är sprickor skapade av att huset rör sig. Den här typen av mindre och enklare skador kan du lära dig att åtgärda själv om du har intresse och tid att lära dig hantverket. Rör det sig om ett stuckarbete som du tror eller vet har ett högt kulturhistoriskt värde eller om stucken är konstnärligt bemålad bör du dock alltid kontakta en konservator eller byggnadsantikvarie för konsultation. Likaså bör stora stuckarbeten och omfattande skador överlåtas till en professionell stuckatör. Detta gäller särskilt om stucken är konstnärligt utförd. En dåligt utförd lagning riskerar inte bara att bli missprydande utan även att förvärra skadebilden och försvåra en framtida renovering. Idag finns flera specialiserade stuckatörer med stor vana av att laga och nytillverka delar till äldre stuckaturer. Många stuckatörer har byggt upp ett bibliotek med gjutformar och kan även hjälpa dig att göra gjutna kopior för t ex komplettering av saknade ornament eller delar. – Om det saknas delar rekommenderar jag att man kontaktar en stuckatör, säger Johan. Han berättar vidare att det kan vara svårt att t ex montera taklister av stuckatur på egen hand, särskilt att få till skarvar med ett snyggt och sömlöst utseende, varför man bör överlåta detta åt ett proffs. Även dekorativa detaljer som är skulpterade på fri hand bör lekmannen inte ge sig i kast med. – Men en takrosett är enklare, det kan alla klara av att montera, menar Johan. Idag kan du köpa takrosetter av gips som är tillverkade på traditionellt vis och efter äldre förlagor i flera byggnadsvårdsbutiker. Det finns också ett stort utbud av taklister och takrosetter tillverkade av frigolit eller plastmaterial, vilket du absolut bör undvika i en äldre och kulturhistorisk miljö där den typen av moderna material inte hör hemma.

 

Laga och renovera på egen hand

Mindre skador i listverk och t ex äldre borrhål kan relativt lätt återställas. Men det gäller att vara påläst och tålmodig. Många småskador kan lagas med en på plats modellerad lagning som utförs med ett sk modellgips. Det första du måste göra är att behandla ytan som du ska åtgärda med schellack för att isolera underlaget så att det inte drar åt sig vattnet från den nya gipsen. Gipsen blandas sen, enligt anvisning, med vatten och rörs om. Men varsam hand kan du sen modellera med lämpliga stuckaturverktyg så som en spatel eller ett stuckaturjärn. Gipsen går att forma i cirka en kvart innan den börjar stelna. När gipsen bränt färdigt och torkat snyggas lagningen till med fil eller sandpapper. Är stucken bemålad kan det vara en verklig utmaning att få lagningarna att smälta in, så försök gärna på provbitar först.

När jag ber Johan att ge sitt bästa tips till dig som har ett hem med stuckaturer svarar han: – Måla inte stuckaturen i onödan. Tjocka färglager gör att stuckaturens reliefverkan minskar och blir mindre distinkt. Ofta räcker det att damma av eller varsamt rengöra stuckaturen. Att stuckaturen blivit ommålad i flera omgångar under årens lopp, ibland med flera lager plastfärg, är ett vanligt problem. Att skrapa bort de tjocka färglagren kan innebära ett stort lyft för rummets karaktär genom att dekoren framträder tydligare. – Att skrapa bort tjocka färglager från stuckaturen kan vara ett pilligt jobb, men väl värt det när reliefen blir tydlig igen, säger Johan. Under de moderna färglagren finns ofta ett lager med äldre limfärg, vilken kan nedtvättas lätt med en cellulosasvamp och hett vatten. Detta bör dock inte göras om det förekommer äldre dekormåleri som i så fall bör bevaras. Vid färgborttagning av oljefärg och plastfärg kan du använda färgborttagningsmedel, men tänk på att den rengjorda ytan måste vara helt fri från aktiva rengöringsmedel före ommålning. Du kan också ta bort färg genom att stryka tapetklister (t ex KP4) på stuckaturen och därefter plasta in den över natten. Detta bidrar till att lösa upp plastfärg och oljefärg, vilket gör att det sedan går att med hjälp av plasten dra ner stora delar av färgskikten. Det är dock troligt att du inte får med all färg beroende på hur mycket dekor stuckaturen har. Därför får du sedan skrapa bort resterande färg med skalpell eller kniv – men var varsam på handen så att du inte skadar stuckaturen. Var också uppmärksam på om det finns äldre dekorationsmåleri under de moderna färgskikten. Om så är fallet bör du kontakta en byggnadsantikvarie. Under de moderna färgskikten ligger ofta en limfärg. Denna måste tvättas ner före ommålning för bra fäste. Vid särskilt konstnärligt utförda stuckaturer bör du anlita en stuckatör för färgborttagningen. När du sen ska måla ytan igen är limfärg eller linoljefärg traditionella färgsystem som gör sig bra på äldre stuckarbeten.

Under årens lopp blir stuckaturerna lätt smutsiga, bl a av avgaser och andra luftföroreningar. Du kan själv rengöra dina stuckaturer, men det är viktigt att rengöring utförs på rätt sätt. Om du har en stuckyta i ditt hem som är limfärgsmålad ska denna inte våtrengöras, börja med att damma av den. Om det inte räcker kan du istället använda en sk Wischabsvamp eller gommapanedeg (en särskild deg som används för att rengöring). Ibland ges rådet att rengöra med franskbröd – men detta bör inte göras då det kan leda till framtida mögel! Oljefärgsmålad stuck, som saknar målad dekor, eller stuck målad med modern plastfärg kan rengöras med mild tvål eller sodalösning. En stuckyta som rengjorts från smuts kan efteråt uppvisa en svag färgton, att försöka avlägsna denna patina medför med stor sannolikhet mer skada än nytta, så undvik det. Om stucken är konstnärligt bemålad bör du alltid kontakta en konservator, dekormålare eller byggnadsantikvarie för konsultation. Är du osäker på hur eventuella skador bör hanteras bör du konsultera en professionell stuckatör.

Johanna Roos
Bebyggelseantikvarie vid Antiquum AB