Kålltorp 

I gemytliga Kålltorp är det lätt att trivas. Därtill har stadsdelen ett mycket trevligt läge med Renströmska parken, Skatås och Härlanda Tjärn som grannar.

I det område som idag utgör stadsdelen Kålltorp låg förr i världen en by med samma namn. Byn har anor som går ända tillbaka till 1200-talet och bestod av ett flertal gårdar vars öden man kan läsa om i olika historiska källor. Från och med 1600-talet är det särskilt två gårdar som omnämns i böckerna, nämligen Övergården och Nedergården. Dessa gårdar har genom åren haft ett antal prominenta ägare. Till exempel ägde Sten Eriksson Lejonhufvud, svåger till självaste Gustav Vasa, Övergården. Dock lär han själv inte ha vistats så mycket här, utan kunde på avstånd åtnjuta böndernas slit och släp.

Nedergården och Övergården förenades mot slutet av 1700-talet då John Fredrik Bauer köpte dem båda. Egendomen kom att utvecklas till en herrgårdsliknande anläggning, och dess huvudbyggnad står än idag kvar i välbevarat skick.

Renströmska sjukhuset

1904 köpte Göteborgs stad Kålltorps gård för att på dess marker anlägga Renströmska sjukhuset. Renströmska var ett sanatorium, det vill säga ett sjukhus för först och främst patienter med lungtuberkulos. Denna sjukdom spreds snabbt i industrialiseringens växande städer, och för att patienterna skulle bli bättre ordinerades frisk luft. Utanför sjukhuset tog patienter promenader i den natursköna omgivningen eller satt i tjocka kläder och andades in den friska luften.

Albert Lilienbergs stadsplan

Vid början av 1920-talet införlivades Örgryte kommun med Göteborgs stad, och i samband med detta upprättade dåvarande stadsingenjör Albert Lilienberg en stadsplan för Kålltorp. I enlighet med planen upprättades ett så kallat egnahemsområde söder om Härlanda kolonin. Det privata bostadsbyggandet hade inte hunnit repa sig efter kriget, och som ett sätt att bemöta bostadsbristen byggde staden egnahem i form av enfamiljshus för att sedan sälja dem. Husen började stå klara 1924 och det var först och främst anställda vid järnvägen som köpte och flyttade in med sina familjer. Därför kom området att kallas för Järnvägsmannastaden.

När området öster om Munkebäcksgatan började byggas vid mitten av 1920-talet hade Lilienberg reviderat sin ursprungliga
plan. Den norra delen skulle omfattas av landshövdingehus och området söder om Stobéegatan skulle domineras av villor.

Sol, ljus och grönska

1929 började den nordvästra delen att bebyggas och här kom landshövdingehusen att bilda kvadratiska helt slutna gårdar. När turen kom till den nordöstra delen var det dock helt andra stadsplaneideal som gällde. Nu hade nämligen Uno Åhrén, en av funktionalismens pionjärer, efterträtt Lilienberg som stadsingenjör. Funktionalismen, eller ”funkis” som denna nya stil döptes till i media och folkmun, bannlyste de slutna gårdarna. Sol, ljus och grönska blev funkisens slagord och Åhrén reviderade Lilienbergs plan för att anpassa den till de nya idealen. Istället för slutna kvarter uppfördes landshövdingehusen
som fristående parallella lameller, strikt orienterade i nordost/sydväst. På så sätt skulle lägenheterna erhålla maximalt
med solljus.

För de familjer som flyttade in i landshövdingehusen på 1930-talet måste det ha känts som att komma till ett paradis, ty Tidigare hade man bott trångt och dåligt och med utedass på gården. Många vittnar om den gårdsgemenskap som växte fram bland familjerna och för hemmafruarna blev tvättstugan med sin kokgryta en social träffpunkt. Vicevärden tog emot hyrorna kontant, men hade även en annan viktig roll i sina ansträngningar att hålla ordning på områdets många barn.